New Dehli, 061121 (IPS) – Kan handel och investeringar hjälpa två av världens snabbast växande ekonomier att reparera sina relationer, som är märkta av årtionden av misstro och bitterhet? Den kinesiske presidentens fyradagarsbesök i Indien i förra veckan har återupplivat denna diskussion.
De asiatiska jättarna – Kina har 1,3 miljarder invånare, Indien 1,1 – står tillsammans inte bara för nästan 40 procent av världens befolkning utan förväntas också, tillsammans med USA, bli framtidens största ekonomier.
De ömsesidiga misstankarna om att grannlandet har för avsikt att utöka sitt territorium och “dominera” hela kontinenten har sina rötter i det korta men blodiga gränskriget mellan Kina och Indien år 1962. Efter det var relationerna mellan de båda länderna så frusna att det dröjde ända fram till sent 80-tal innan de sakta började tina upp och än i dag är fientligheten ibland illa dold.
Kinas ambassadör i Indien, Sun Yuxi, upprörde många när han i en tv-intervju den 13 november sa att provinsen Arunachal Pradesh i nordöstra Indien egentligen är kinesiskt territorium. Flera ledande indiska politiker, med utrikesminister Pranab Mukherjee i spetsen, gick ut och bestred hans påstående offentligt.
Indiska regeringsföreträdare och försvarsexperter oroas över Kinas ekonomiska och militära samarbete med Indiens ärkefiende Pakistan. Under det senaste året har indiska regeringsföreträdare av säkerhetsskäl bland annat stoppat minst två stora investeringar som kinesiska telekomföretag har planerat i Indien. Både Kina och Indien anklagar därtill det andra landet för att vara ovilligt att utfärda visum till besökande affärsmän. Trots detta ökade handeln mellan de båda länderna från 260 miljoner dollar under 1980-talet till nära åtta miljarder år 2003. Under det pågående budgetåret, som avslutas i mars 2007, förväntas det sammanlagda export- och importvärdet snudda vid 20-miljarderstrecket. Omkring år 2009 kan värdet uppgå till 30 miljarder, enligt en rapport från Förbundet för indiska handelskammare, FICCI. Om förväntningarna förverkligas går Kina om USA som Indiens största handelspartner.
“I och med Kinas inträde i Världshandelsorganisationen, WTO, har enorma möjligheter öppnats för företagssamarbeten”, skriver FICCI i rapporten.
Gilbert Etienne, som är professor vid institutet för internationella studier i Genève och har följt de indisk-kinesiska relationerna sedan 1950-talet, anser att de båda länderna kan ha mycket nytta av varandras erfarenheter, om de lägger fientligheten åt sidan.
Ett exempel är enligt Etienne infrastrukturens utveckling. På 1950-talet var vägar, järnvägar och kraftledningar mycket mer utbyggda i Indien än i Kina, men på 1970-talet var förhållandet omvänt. Ett annat är jordbruket, som på den kinesiska landsbygden är överlägset den indiska motsvarigheten.
En stor del av Indiens ökade export till Kina beror på Kinas omåttliga aptit på råmaterial, såsom järnmalm, raffinerad petroleum och naturgas.
För närvarande exporterar Indien framför allt malm, slagg och plast till Kina. Indien köper en större mängd produkter av Kina: elartiklar, kärnreaktorer, fossila bränslen, organiska kemikalier och siden.
En avgörande skillnad mellan de båda länderna är att medan Kina satsat på produktion har Indien seglat upp som en viktig tillhandahållare av tjänster, i synnerhet inom IT- och mjukvaruindustrin.
FICCI-rapporten visar att Indien kan öka sin export till Kina på varor såsom tyger, elkomponenter, IT-produkter och -tjänster, läkemedel, konsthantverk, grönsaker och byggmaterial.
