Santiago, 041222 (IPS) – Förändringar av pensionssystemen i många latinamerikanska länder har lett till ökade könsskillnader och kommer att skapa större fattigdom bland regionens kvinnor – om inte åtgärder genomdrivs. Det skriver FN-organet Latinamerikas ekonomiska kommission, ECLAC, i en nyutgiven bok.
Sonia Montaño, ordförande i ECLACs avdelning för kvinno- och utvecklingsfrågor, samt hennes kollega Flavia Marco, har studerat sex länder i regionen. Enligt deras studier drabbas kvinnorna negativt av förändringarna av pensionssystemen – som är resultatet av en marknadsorienterad nyliberal ekonomisk modell.
Deras studier av Bolivia, Colombia, El Salvador, Argentina, Brasilien och Chile har resulterat i en nyutgiven bok kallad Latinamerikas pensionssystem: en genderanalys. Boken, som är utgiven av ECLAC, utgör den mest fullständiga analysen hittills av könsdiskrimineringen inom regionens pensionssystem. Och Montaño menar att detta är en fråga som till stora delar ignorerats av regionens feminister.
– I boken vädjar jag till den feministiska rörelsen att inte glömma ett så strategiskt viktigt ämne, och fundera över varför det inte ges samma prioritet som exempelvis våld inom hemmet, reproduktiv hälsa och fattigdom, säger hon till IPS. De latinamerikanska pensionsreformerna inleddes i Chile 1981, och spreds sedan över hela regionen under 90-talet. Målsättningen var att de skulle minska budgetunderskotten, vilket var ett av kraven från de Washington-baserade internationella finansinstitutionerna. De tidigare statligt styrda pensionssystem som byggde på skatter, där arbetare, arbetsgivare och stat bidrog, ersattes med ett system av individuellt pensionssparande. Varje månad betalar anställda numera in en fastställd summa till ett sparkonto hos en privat institution, som administrerar pengarna fram tills kontoinnehavaren når pensionsåldern. Systemet spreds från Chile till många andra länder i regionen under 90-talet. – Det främsta målet med pensionsreformen var att minska budgetunderskottet, men detta har inte skett, säger Montaño. Marco menar att det nya privatiserade systemet särskilt missgynnar kvinnor eftersom de drabbas hårdare av arbetslöshet, tjänar mindre, och ofta är anställda inom den svarta sektorn – exempelvis som hembiträden. Då kvinnor tjänar mindre blir också deras pensionsfonder mindre, liksom deras pensioner. En annan faktor som fungerar diskriminerande är att pensionsutbetalningarna beräknas på förväntad livslängd efter pensioneringen. Då kvinnor vanligen lever längre beräknas deras utbetalningar över en längre period, vilket också resulterar i en lägre månadsersättning. ECLACs studie visar också att över hälften av kvinnorna i dessa länder inte kommer att få någon pension eftersom de jobbat i sina hem och saknat löneanställningar. Dessa kvinnor kommer bara att få änkebidrag. Särskilt svår är situationen för kvinnor på landsbygden, som ofta lever i fattigdom. Enligt María Ester Feres, tidigare chef för Chiles arbetsdepartement, skulle de kvinnor på landsbygden som bara är anställda i samband med skördesäsongerna tvingas arbeta i 80 år för att få ihop till en minimumpension. Många av dessa kvinnor arbetar bara mellan tre och fem månader om året, och är ofta ensamma vuxna i sina familjer. Och ofta utgör de samhällets fattigaste grupper. Feres menar att de sociala skyddssystemen underminerats genom att arbetare inte längre kan få ta del av ett statligt understött pensionsprogram som garanterar vissa basrättigheter, utan att de numera snarare är att betrakta som privata finansinstitutioners klienter.
