Rio de Janeiro, 041207 (IPS) – Den forne metallarbetaren och fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silvas väg mot presidentmakten i Brasilien utgör handlingen i två nya dokumentärfilmer.
I Entreatos, som är gjord av Joao Moreira Salles, får publiken följa Lula under de avslutande fem veckorna av presidentvalskampanjen, som kulminerade med att den forne fackföreningsledaren fick makten i landet i slutet av oktober 2002. Salles är en av landets mest kända dokumentärfilmare.
Den andra filmen heter Peones och är även den gjord av en framstående brasiliansk dokumentärfilmare, Eduardo Coutinho. I denna film finns inte Lula med personligen. Den handlar istället om de metallarbetare som presidenten företrädde i samband med de historiska strejkerna i Sao Paulo 1979 och 1980. Den var under denna period Lula blev känd i landet för sitt mod att utmana militärdiktaturen. Strejkerna ledde också till bildandet av Brasiliens arbetarpart, PT, 1980. Genom bildandet av partiet inleddes Lulas politiska karriär som 22 år senare ledde honom till presidentposten. Coutinhos film uppmärksammar Lulas gamla kamrater, som till skillnad från presidenten förblivit anonyma. De flesta är numera pensionerade, och många av dem har återvänt till den fattiga nordöstra delen av landet, varifrån de en gång emigrerade till Sao Paulo på jakt efter arbete, på samma sätt som Lulas egen familj. Entreatos fokuserar istället på Lula som person. Regissören Salles kamera följer Lula vid sidan av den officiella valkampanjen. Här finns Lula när han samtalar med familjemedlemmar, vänner och partikamrater, samt inblickar i förberedelsearbetet inför intervjuer och debatter. Salles film är hela 114 minuter lång – vilket är ovanligt för att vara en dokumentär. Men det fungerar eftersom den även är humoristisk. Och en stor del av humorn kommer från Lula själv, som visar sig vara en ändlös källa till skämt och komiska anekdoter.
Vid ett tillfälle berättar han om en typisk lunchrast under hans tid som arbetare. Lula säger att han brukade hälla i sig flera supar sockerrörssprit och sedan äta sin lunch på knappa 15 minuter för att hinna spela fotboll under resten av lunchrasten. Sedan brukade han gå tillbaka till sitt arbete sjöblöt av svett.
Den scenen lockar särskilt mycket skratt från en brasiliansk publik eftersom New York Times korrespondent Larry Rother tidigare i år var nära att bli deporterad från landet efter att ha påstått att presidentens dryckesvanor utgjorde en fara för landet.
Lula erkänner öppet att han länge drömde om att få upptas i medelklassen. Ett av hans lyckligaste minnen, berättar han, var när han äntligen kunde köpa sig en bil och därigenom lyckades erövra sin hustru Marisa. Presidenten säger sig inte känna den minsta nostalgi för sin tid som metallarbetare, och menar att det de enda som romantiserar arbetarnas liv ”är dom som aldrig levt det livet”.
