Jerusalem, 041104 (IPS) – Reaktionerna i Mellanöstern på att George W. Bush återvalts som president har mestadels varit försiktiga. Glädjeyttringarna har varit få.
Endast Israels premiärminister Ariel Sharon och Iyad Alawi, den av USA utsedde premiärministern i Irak, har helhjärtat välkomnat återvalet av deras allierade i Vita huset. Samtidigt har flera fundamentalistiska grupper i regionen välkomnat Bush. De menar att valresultatet kommer att betyda att det blir lättare för dem att hitta nya rekryter. De så kallade moderata, pro-västerländska arabiska regimerna har uttalat de vanliga formella gratulationerna, men inte mer än så. Den sjuklige Yassir Arafats medarbetare har sagt att den palestinska ledaren uttryckte oro över resultatet.
Bush har inte lyckats infria de förhoppningar många araber hade på honom för fyra år sedan. Då sågs han som en politisk arvtagare till sin far, som var en koalitionsbyggare som satte press på Israel och som visade prov på behärskning när han inte marscherade vidare mot Bagdad efter att Saddam Hussein ockuperat Kuwait. Den nuvarande presidenten har istället visat sig vara en unilateralist som sätter banden med Israel före allt annat. Många araber ser honom som en ledare som föraktar själva tanken på behärskning när det gäller de mål han ställt upp. I den arabiska och muslimska världen visar många numera upp ett hat mot Bush. Samtidigt är detta kanske ett öde som skulle mött vilken amerikansk president som helst som tvingats reagera på ett terrorattentat på amerikansk mark där förövarna har sina rötter i Mellanöstern.
Även om detta nu är en hypotetisk fråga hade kanske John Kerry kunnat förändra tonläget i Mellanöstern. Samtidigt hade få förväntningar om att han verkligen skulle ha förändrat något. Båda presidentkandidaterna har uttryckt starkt stöd för Israel. Med tanke på att Bush nu fått ett starkt mandat från det amerikanska folket tror många i Mellanöstern att man kan förvänta sig mer av samma sak från presidenten under de kommande fyra åren. Det amerikanska folket har inte straffat honom för kriget i Irak, inte heller för att han fungerat som ordförande för låsningen i Mellanösterns fredsprocess. Bush har gång på gång talat om Israels “legitima rätt till självförsvar” och tolererat landets militära aktioner mot palestinierna.
Bush är inte en president med förmåga att erkänna misstag eller ändra uppfattning. Och hans personliga lojalitet gentemot sina allierade är total, så chansen är liten att politiken gentemot Israel kommer att förändras. Samtidigt är den israelisk-palestinska konflikten ett problem Bush ärvt, medan röran i Irak är något han självt fört sitt land in i. Presidentens utrikespolitik kommer sannolikt att bedömas utefter hur Iraks framtid artar sig.
Mycket kommer att avgöras av huruvida Bush väljer att satsa på inrikes- eller utrikespolitiken de kommande fyra åren. Trots all retorik om kriget mot terrorismen kan det mycket väl bli så att Bushs viktigaste insatser inte sker inom utrikespolitiken.
Då republikanerna nu blivit starkare i kongressen har han en unik chans att genomdriva konservativa åtgärder som på ett mer bestående sätt kommer att påverka amerikanernas liv. Att USA under Bush skulle erkänna ett misslyckande i Irak är inte troligt. Men ett återdragande av trupper, vilket skulle minska antalet dödade amerikaner, är inte otänkbart – om presidenten kommer fram till att han inte har något att vinna på att stanna kvar. Hans större vision om att bidra med demokrati till Mellanöstern tycks ha mött en tyst död. Bush är praktiskt lagd och även om initiativet hade ett visst propagandavärde företräder han en administration som har kort tålamod i fråga om nationsbygganden.
Det vore ett misstag att påstå att de anti-amerikanska känslorna i Mellanöstern är ett nytt påfund som bara kan skyllas på Bush. Men dessa känslor är numera direkt riktade mot den man som kommer att vara president i ytterligare fyra år, och chanserna tycks små för att dessa känslor kommer att förändras så länge han blir kvar på posten.
