Jakarta, 040512 (IPS) – Uni Z Lubis, biträdande chefredaktör på TV7, en av de nya tv-kanalerna i Indonesien, ägnar allt mer tid åt sensationsinriktad rapportering om kriminalitet.
– Reklamtiden är alltid slutsåld i alla brottsprogram, inklusive vårat. Och även om vi byter sändningstid följer annonsörerna med. Det är ett starkt varumärke, säger Lubis.
Hon vet att brott i tv lönar sig, inte bara på TV7 utan på de flesta andra kanaler i landet också, liksom i stora delar av världen.
Enligt det amerikanska medieforskningsföretaget Nielsen Media Research, som har ett kontor i Jakarta, finns det åtta tv-stationer som sänder populära program som är inriktade på brottslighet.
Kanalen Indosiars Patroli Minggu (Söndagspatrullen) och SCTV:s Buser (Jägare) är de mest populära, med strax över 21 procent av tittarna.
– Publikprofilen för brottsprogrammen, som vanligtvis visas på morgonen, är till stor del hemmafruar i kategori C, D och E, säger Lubis. Med kategori C, D och E menar hon medel- till låginkomsttagare.
Det innebär att annonsörer som vill sälja exempelvis tvål, tvättmedel och livsmedel riktar sig till den gruppen av tittare.
Men många mediakritiker, politiker och journalister menar att brottsprogrammen bara handlar om att tjäna pengar, i stället för att ge allmänheten information.
Programmen visar ofta hur polisen griper småtjuvar, knarkhandlare och prostituerade, och det är inte ovanligt att se polisen behandla brottslingar våldsamt. Det är också vanligt med bilder av misstänkta tjuvar som blir misshandlade av uppretade folksamlingar.
Journalisterna som gör programmen intervjuar ofta brottslingarna, och ibland beter de sig mer som förhörsledare, då de till och med skriker åt de misstänkta.
Ett exempel är då tv-stationen Lativi rapporterade om en man som hade våldtagit en sexårig flicka. Stationen namngav både mannen och flickan, och intervjuade mannen på polisstationen Tanah Abang. I programmet hörs någon, antingen en polis eller reportern, skrika åt mannen.
Tidningen Jakarta Post har rapporterat att polisen skickade ut ett cirkulär till tv-stationer och polishögkvarter runt om i landet den 30:e mars, och bad tv-producenterna att undvika att följa med på polisuppdrag.
Sirikit Syah vid organisationen Media Consumer Institute i Surabaya säger att ett liknande cirkulär som Surabaya-polisen skickade ut möttes av protester från journalister, som hävdade att det var emot pressfriheten. – Jag ser ofta att journalister, med stöd av polisen, tvingar misstänkta att ge kommentarer inför kamera, säger Sirikit, som påpekar att det går emot principen om att man ska antas vara oskyldig tills motsatsen är bevisad.
Brotts-tv är en trend som har vuxit i takt med att media har fått större frihet efter det att Suhartos diktatur tog slut 1998.
Statstelevisionen TVRI hade en monopolställning under flera årtionden, tills den kommersiella kanalen RCTI startade 1988. Men den verkliga explosionen kom efter 1998, med hundratals nya tidningar. I dag finns ett trettiotal tv-stationer i landet.
Ju mer populära brottsprogrammen har blivit, desto mer har producenterna börjat ta med blodiga bilder, även från händelser som terrordåden i Bali 2002 eller från USA:s ockupation av Irak.
– Jag har problem med sådana bilder, men titta på hur framgångsrika brottsprogrammen är. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är tv beroende av tittarsiffror, och siffrorna visar att folk vill se brottsrapportering, säger Hersubeno Arif vid Metro TV.
Och det är inte många som verkar vara bekymrade över att man ständigt visar hur polisen griper fattiga tjuvar och prostituerade, medan man sällan ser de rika människor som begår allvarliga brott – exempelvis korrupta militärer och myndighetspersoner.
Tidigare i år släppte antikorruptionsorganisationen Transparency International en rapport där man tog upp att den förre presidenten Suharto försnillade 15-35 miljarder dollar som ett exempel på hur maktmissbruk undergräver möjligheterna i utvecklingsländer. Men Lubis påpekar att den typen av brott är svåra att göra tilltalande i tv.
– Visuellt sett är det mer intressant att se ficktjuvar som får stryk eller som tvingas klä av sig nakna, än att visa komplicerade korruptionsfall.
