Washington, 030611 (IPS) – Menar George W. Bush verkligen allvar med färdplanen för fred i Mellanöstern? Menar han tillräckligt mycket allvar för att sätta press på Israels premiärminister Ariel Sharon? Om inte det är de flesta bedömare överens om – är det senaste initiativet dömt att misslyckas.
Men åsikterna är överraskande varierande här i Washington. Den allmänna meningen innan Bushs resor till Mellanöstern, vars höjdpunkt var mötet med Sharon och den nye palestinske premiärministern Mahmoud Abbas, var att Sharon och hans parti – Likud – inte hade mycket att frukta.
Den vanligaste åsikten var att Bush mest för syns skull skulle försöka driva igenom färdplanens föreskrifter, för att tillfredsställa Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som sedan länge har hävdat att Västs trovärdighet i regionen beror på om USA kan lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Det fanns ingen stark känsla av att Bush själv hade ett starkt engagemang för fredsplanen.
Enligt det synsättet var segern i Irak en bekräftelse för att det var de hårdnackade Likud-vännerna som dominerade den amerikanska politiken. De finns framför allt i kretsarna kring vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld, och de har hävdat att USA:s krig mot terrorismen och Israels kamp mot militanta palestinier är en och samma sak.
Rumsfeld, Cheney, deras medarbetare och andra nykonservativa allierade utanför administrationen har varit mycket kritiska mot fredsplanen, som USA har utarbetat tillsammans med EU, Ryssland och FN.
Men under de senaste två veckorna har Bush överraskat alla tvivlare med sin fasta beslutsamhet att låta fredsplanen få en allvarlig chans.
– Jag tror att fred är möjlig, och jag tror att jag har ett ansvar, när nu situationen är den är, att föra processen framåt, sa Bush innan han reste till Europa och Mellanöstern i slutet av maj.
Bush har sedan lovat att han ska arbeta hårt för att planen realiseras, och han har också utsett sin närmaste utrikespolitiska rådgivare, Condoleezza Rice, för att övervaka fredsprocessen.
“Bushs välkomna personliga engagemang i fredsdiplomatin i Mellanöstern ger hopp om betydande förändringar i Israels politik, vilket visas av att Sharon övertalade sin regering att acceptera färdplanen, trots hans egen öppna motvilja mot den”, skriver Henry Siegman, som var en av Bill Clintons närmaste rådgivare, i en krönika i International Herald Tribune.
Sharon verkar själv ha känt av Bushs nyfunna engagemang och han verkar vara fast besluten att inte alienera den mest proisraeliska amerikanska presidenten genom tiderna. Fram tills tisdagens attack mot en Hamas-ledare har Sharon visat prov på en oväntad flexibilitet.
Han håller visserligen kvar vid de 14 “reservationer” angående fredplanen som han uttalade innan Bushs resa, men Sharons uttalanden och hans beteende under de senaste två veckorna har ändå förvånat bedömare i USA, och upprört många av hans anhängare.
Sharons uttalande för 10 dagar sedan om att Israels närvaro i de palestinska områdena utgör “ockupation” – tidigare ett tabubelagt ord inom Likud-partiet – och att israelisk kontroll över mer än 3,5 miljoner palestinier varken är önskvärd eller hållbar sågs av många som ett historiskt genombrott.
På samma sätt var Sharons beslut om att genomföra nedmonteringen av ett dussin illegala judiska bosättningar inte direkt karaktäristiskt för den israeliske premiärministern. Sharon fattade beslutet trots att fem israeliska soldater på söndagen dödades av militanta palestinier.
På tisdagen visade Sharon visserligen en välbekant sida då han beordrade vedergällningsattacken mot Hamas-ledaren Abdel Aziz Rantisi. Attacken kritiserades av president Bush, som varnade för att Israels vedergällning kommer att göra det svårare för den palestinska ledningen att bekämpa terrorismen. Bush ansåg också, enligt Vita husets talesman Ari Fleischer, att attacken inte bidrar till Israels säkerhet.
Och attacken spär på spekulationerna om huruvida Sharon är seriös när det gäller att arbeta för fred, eller om han helt enkelt ägnar sig åt ett taktiskt spel.
– För eller senare måste han bestämma sig för om han är Sharon, överlevaren, eller Sharon, statsmannen. Jag tror att det fortfarande pågår en inre strid om det inom honom, säger Jean AbiNader, chef för arabisk-amerikanska institutet i Washington.
