Washington, 030321 (IPS) – Många hade visserligen hoppats att Saddam Hussein skulle dö i den inledande attacken mot Bagdad natten till torsdag. Men från en del håll i Washington var det som om man kunde höra lättnadens suck dras när den irakiske presidenten dök upp på tv några timmar efter attacken.
Attacken var riktad direkt mot Saddam Hussein och andra irakiska ledare, möjligen Saddams två söner. Om räden hade varit framgångsrik kunde det ha förändrat de amerikanska krigsplanerna, sa amerikanska talesmän på torsdagen. Men, som tur var för de nykonservativa hökar som häckar tre kvarter från Vita huset, vid tankesmedjan AEI – American Enterprise Institute – verkar det som om Saddam fortfarande är i livet, och invasionen går nu vidare som planerat.
”Att vi inte kom åt Saddam Hussein i natt…kan ha varit en förklädd välsignelse”, skrev AEI:s pressavdelning i ett e-mail. ”Liksom i Operation Ökenstorm kommer måttet på det här krigets framgång inte att vara hur storartat det inleds utan när och hur det avslutas”, skriver AEI vidare.
”Att ’gå till Bagdad’ betyder mer än att rent fysiskt ockupera staden. Det är en metafor för att rycka upp ’saddamismen’, med rötter och allt. Det kommer att finnas många tillfällen – och en snabb avrättning av Saddam skulle vara ett sådant tillfälle – då en del skulle kunna lockas att säga att vi har gjort tillräckligt, på samma sätt som den första Bush-administrationen gjorde när tv-bilderna från den berömda ’dödens motorväg’ visades 1991.” Hökarna inom AEI, som leds av ordföranden i Pentagons planeringsråd, Richard Perle, oroar sig över att deras förhoppning om en total utrensning av det irakiska ledarskapet ska gå om intet.
Den koalition som har slagit på krigstrumman mot Irak i stort sett sedan dammet precis hade lagt sig över Manhattan efter terrorattackerna den elfte september 2001 består huvudsakligen av tre läger – hårda nationalistiska högerkrafter inom det republikanska partiet, såsom försvarsministern Donald Rumsfeld och vicepresidenten Dick Cheney, nykonservativa hökar som Perle och en rad medarbetare till Rumsfeld och Cheney, samt den kristna högern, som är starkt representerad i Vita huset, i synnerhet bland president Bushs rådgivare.
Dessa tre grupper har varit överens om den grundläggande taktiken – exempelvis att marginalisera utrikesministern Colin Powell och andra ”realister” som var med även under den äldre Bushs administration. De har också varit överens i viktiga strategiska frågor, till exempel att man bör störta Saddam Hussein. Men de har aldrig kunnat komma överens om exakt vad som ska hända när han har störtats.
– Den första och tydligaste sprickan kommer att vara den mellan högernationalisterna, till exempel Rumsfeld och Cheney, och de nykonservativa, säger Charles Kupchan, utrikespolitisk analytiker vid Rådet för utrikesrelationer och säkerhetsrådgivare under den förre presidenten Bill Clinton.
– För den hårda högern handlar det här om att bli av med Saddam Hussein och massförstörelsevapnen. När det väl är gjort kommer de att säga – okej, vi har gjort vårt jobb, nu drar vi.
Men de nykonservativa kommer att vilja stanna kvar för att se till att Saddams parti – Ba’ath – blir lika misskrediterat som nazistpartiet i Tyskland. De vill också använda Irak som en bas utifrån vilken de kan utöva påtryckningar mot andra fientliga regimer, i synnerhet de i Syrien, Iran och kanske även i Saudiarabien.
Den tredje gruppen i koalitionen, den kristna högern, kan tänkas ha lättare att ställa sig bakom Rumsfeld och Cheney, enligt Kupchan, som menar att de kan ”göra Bushs liv oerhört mycket mer komplicerat”.
På många sätt var den här splittringen tydlig redan i Afghanistan, då Rumsfeld och Cheney var tydligt emot ”nationsbyggande” och att utöka den fredsbevarande styrkan utanför Kabul, av rädsla för att den skulle stå i vägen för de amerikanska militära operationerna mot Usama bin Ladins nätverk al-Qaida.
Resultatet, vilket de nykonservativa har varnat för, är att den USA-stödda centralregeringens inflytande i stort sett är begränsat till huvudstaden, medan huvuddelen av landsbygden är i händerna på lokala krigsherrar. USA har inte råd att lämna Irak i ett liknande oordnat skick, menar de nykonservativa.
Cheney och Rumsfeld har visserligen sagt att de stödjer idén om att USA:s ockupation av Irak ska vara första steget mot en demokratisering av hela regionen, men det har också varit de som öppet har sagt att Saddam Hussein skulle kunna undvika krig genom att gå i exil.
Det har lett till stor oro bland de nykonservativa, både inom administrationen, i tankesmedjor som AEI, och i medier som Rupert Murdoch-ägda Weekly Standard (vars högkvarter ligger i AEI:s byggnad), likaledes Murdoch-ägda tv-kanalen Fox News, och på Wall Street Journals ledarsidor.
De nykonservativa menar att Irak måste ”de-ba’athifieras”, men inte bara det: USA måste också ta chansen att visa för världen, och i synnerhet för andra muslimska länder, hur mäktigt och beslutsamt landet är, både när det gäller att föra krig och att reformera deras politiska system.
För dem är ”saddamism utan Saddam” det värsta tänkbara resultatet av kriget, och de har hudflängt Colin Powells utrikesdepartement och CIA när de har uppmuntrat statskupper eller antytt att före detta Ba’ath-politiker skulle kunna få en plats i en ny irakisk administration efter kriget.
De nykonservativa har hela tiden velat ha en långtgående utrensning och ge makten till exiloppositionen INC – Iraks nationalkongress – som leds av Ahmed Chalabi, en gammal vän till Richard Perle och vice försvarsministern Paul Wolfowitz. Deras förhoppning är att INC skulle samarbeta i USA:s försök att motarbeta eller störta de andra makthavarna i regionen som anses vara fientligt inställda till USA eller Israel.
Enligt de nykonservativas åsikt skulle de regionala ambitionerna långt ifrån uppfyllas om man gick in för en strategi som kan liknas vid halshuggning – alltså att man bara gör sig av med Saddam Hussein, hans söner, och några andra ledare för Ba’ath-partiet.
Så så länge spekulationerna om huruvida Saddam verkligen överlevde torsdagens attack fortsätter, kommer åtminstone en del av krigsförespråkarna att känna lättnad när diktatorn visar upp sig för omvärlden.
