Bagdad, 030218 (IPS) – En ingenjör klädd i kostym och slips ler när han ser priserna på den stigande börsen i Bagdad.
– Om jag började arbeta som ingenjör skulle jag inte tjäna lika mycket pengar som jag kan här. Jag har tjänat fem procent över hela linjen, säger Hekmat Al-Tamimi som har jobbat som aktiemäklare sedan börsen i Bagdad öppnade 1992.
Och i dessa tider finns det pengar att tjäna på aktiehandel. Aktiepriserna, som står uppskrivna med olika färger på en vit tavla på detta något provisoriskt uppbyggda börshus, har stigit när kriget tycks komma allt närmre. De som handlar på börsen tror att det blir krig, och de tror att ekonomin kommer att förbättras efter ett krig. Merparten av de börsnoterade företagen är dock delvis privatiserade statliga företag vars egentliga värde är osäkert även i lugna tider.
Ekonomen Hummam Al-Shamaa vid Bagdads universitet säger att de stigande priserna på börsen har mer med vilja och fantasi än med marknaden att göra.
Han anser att det är dumt att satsa på att det blir ett krig och på vad det i så fall kan resultera i.
– Ingen kan förutspå hur ett krig skulle utveckla sig, om det överhuvudtaget bli ett krig, säger han. I motsats till de optimistiska aktiemäklarna tror han inte på en snabb ekonomisk utveckling efter ett eventuellt krig.
Företagarna i Irak tycker inte att ett krig är bra men vissa har börjat se på ett eventuellt krig som ett sätta att bli fri från de FN-sanktioner som infördes mot Irak efter att landet invaderade Kuwait 1991.
Sanktionerna hade tills nyligen börjat luckras upp något eftersom många av Iraks grannländer hade börjat att till viss del bryta mot FN:s regler.. Även varor från väst nådde irakierna. Dessa fraktades till grannländer och ompaketerades innan de hittade en väg in i landet. Men allt detta upphörde när FN:s säkerhetsråd antog resolution 1441 och de senaste månaderna har Iraks ekonomi åter drabbats hårt av sanktionerna.
En affärsman säger rakt ut att det kan krävas ett krig för att sanktionerna ska hävas.
– Ett krig tar bara ett par månader, sen kan vi börja bygga upp allt igen, säger affärsmannen som har starka ekonomiska intressen i Irak.
Han är inte ensam om att önska ett slut på sanktionerna. Vid det här laget tyck nästan allting vara bättre än att det bara fortsätter som förut.
Ekonomen Al-Shamaa varnar för en katastrof om sanktionspolitiken fortsätter.
Det skulle kunna göra Irak till en “tickande bomb” som han tror skulle kunna sprida våld i världen på grund av de sociala problemen i landet.
Påfrestningarna märks även bland vanliga irakier. 25-åriga Essar Ibrahim, som arbetar på ett import/export-företag, säger att hon har förlorat en viktig del av sitt liv. Hon hade velat studera engelska utomlands och utbilda sig till lärare.
– Men allt jag har upplevt är sanktioner, säger hon.
Ibrahims familj bor i ett hyreshus av betong nära regeringsdepartementen.
Hennes far Harith har ett dåligt betalt jobb på handelsdepartementet.
Lönerna för myndighetsanställda var skäliga fram tills 1991 och området där de bor i ses fortfarande som ett övre-medelklassområde. Men huset och lägenheterna har börjat se förfallna ut.
Familjens vardagsrum är kalt. 55-årige Harith sitter i sin pyjamas och talar om hur livet har blivit efter Gulfkriget.
– Vi har varit tvungna att sälja bilen, våra smycken och vissa möbler och konstverk. Vi har sålt så mycket och använt resten så att om det blir ännu ett krig har vi inget som kan hjälpa oss att överleva, säger han.
Sista gången Harith reste utomlands var 1975. Redan under tidigt 80-tal började den irakiska ekonomin gå utför.
– Kriget med Iran tog allting under 80-talet. Det var åtta långa år av blod och förstörelse, säger Harith.
Men trots försämringen i levnadsstandard tillhör familjen Ibrahim de irakier som har det bäst. I vissa områden har avloppssystemet slutat att fungera.
Vissa skolor saknar fönster, skolböcker och till och med stolar som barnen kan sitta på.
Den värsta humanitära krisen skulle stoppas av FN-programmet olja-för-mat som introducerades 1995. Enligt det fick Irak under strikt kontroll sälja olja och köpa mat och medicin. Programmet var först fullt utbyggt 1997. Det har dock inte helt raderat sanktionernas negativa effekter för vanliga medborgare.
Regimens matutdelningsprogram har också blivit ett instrument som regeringen kan använda för att utöva kontroll över medborgarna och regimen kan också friare spendera de inkomster den tjänar utanför FN-programmet.
Det har lett till att fler inhemska industrier har kommit igång, säger affärsmannen Faris Al-Hadi. Han lägger upp en påse med Sindbad-jordnötter på skrivbordet i sitt blygsamma kontor i Bagdad.
– Dessa kommer från den första leveransen. Vi öppnade igen förra månaden, säger han. Många irakiska industrier har nyligen öppnat igen efter att ha varit stängda i ett årtionde. El-Hadi säger att eftersom regeringen på grund av olja-för-matprogrammet inte har behövt lägga alla inkomster på basala behov så har den kunna hjälpa lokala företag.
Men de kan också finnas andra anledningar till statens ökade inkomster.
Regeringen har exempelvis fått in mer i skatt tack vare att sanktionerna den senaste tiden har börjat luckras upp, säger Ghanem Saleh, stadsvetare vid Bagdads universitet.
– Om det inte vore för den nuvarande krisen skulle de ha fortsatt att vittra sönder och de kommer att börja luckras upp igen, säger han.
Men den höjda likviditeten märks mer på regimens satsningar än bland folket.
El-Hadi har fått tillstånd att sälja importerade varor från det koreanska företaget Samsung.
– Men folk köper inte hushållsmaskiner. De köper bara det mest nödvändiga och vill helst ha sina pengar i dollar, säger han.
Den irakiska valutan har än en gång förlorat i värde efter att ha legat rekordlågt i början av 90-talet. Irakierna vill ha dollar eller aktier. Och många spekulerar i vad ett krig kan föra med sig.
