Washington, 021219 (IPS) – Medan USA:s militärstrateger mejslar ut detaljer i planerna för en invasion av Irak fortsätter debatten inom den amerikanska administrationen om hur landets ska styras när Saddam Hussein har störtats.
Dispyten följer de skiljelinjer som har blivit väl bekanta för den som har följt USA:s utrikespolitik sedan George W. Bush intog presidentposten.
På den ena sidan finns de nykonservativa hökarna med vicepresidenten Dick Cheney och försvarsministern Donald Rumsfeld i spetsen.
På andra sidan finns de mer internationalistiska realpolitikerna som leds av utrikesministern Colin Powell och hans allierade inom utrikesdepartementet, CIA och militären. De har också stöd av flera av de tidigare topparna från George Bush den äldres administration.
På onsdagen offentliggjorde den senare gruppen, realisterna, sin vision av Irak efter Saddam Hussein. Det är en vision som skiljer sig helt från de nykonservativa hökarnas planer.
Under de två senaste åren har de två grupperna haft upprepade konflikter – om allt ifrån Kyotoprotokollet till konflikten i Mellanöstern, via Nordkorea och – naturligtvis – Irak.
De kämpade hårt om huruvida USA skulle ta frågan om ett eventuellt angrepp via FN, och de har varit rejält oense om hur en eventuell attack mot Irak borde genomföras.
Hökarna, som motsatte sig att konsultera FN, var från början för en invasionsplan där amerikanska specialförband skulle arbeta tillsammans med lokala milisgrupper i Kurdistan och andra delar av Irak, för att styra amerikanska flygangrepp mot strategiska mål. Det, menade de, skulle leda till Saddam Husseins fall på samma sätt som talibanregimen i Afghanistan besegrades.
Som säkerhet skulle 70 000 amerikanska soldater finnas i beredskap, redo att gripa in vid behov.
Den här planen hånades av realisterna, och i synnerhet av militären, som ansåg att den var både hopplöst optimistiskt och potentiellt katastrofal.
Realisterna argumenterade i stället för att samla hundratusentals soldater för en fullskalig invasion som skulle överväldiga Iraks försvar.
I slutet av sommaren gjordes en kompromiss där realisterna i stort sett fick sin vilja igenom, liksom de senare fick när president Bush valde att ta frågan om Irak till FN.
Enligt den plan som nu tycks vara aktuell vid en attack, kommer endast 1 000 irakier, utbildade av USA, att delta – framför allt som guider, tolkar och militärpoliser. USA kommer att mobilisera 200 000 till 250 000 soldater.
Armén och marinen argumenterar fortfarande för ännu större förstärkningar, men i stort sett är man överens om strategin.
Detsamma kan dock inte sägas om strategin för hur Irak ska styras efter en amerikansk invasion. På den fronten rasar fortfarande ordkriget mellan de båda lägren inom administrationen.
De nykonservativa medarbetarna till Rumsfeld och Cheney ser en invasion av Irak som ett första steg i en grundläggande förvandling av arabvärlden. De har argumenterat för en militär amerikansk ockupation liknande den som följde på det andra världskriget i Tyskland och Japan.
Vid ett seminarium som hölls den här veckan av American Enterprise Institute, AEI, som alltmer har tagit rollen som en tankesmedja för hökarna inom Pentagon, diskuterade man hur man skulle kunna genomföra en ” de-Baathifiering” av Irak, på samma sätt som USA:s “de-nazifiering” av Tyskland för nästan 60 år sedan.
Baath är det parti som leder Iraks regering.
I sina planer ser hökarna ledaren för oppositionsgruppen Iraks nationalkongress, Ahmed Chalabi, som sin viktigaste samarbetspartner.
Chalabi, som tvingats i exil av den irakiska regimen, är sedan länge vän med en av de ledande hökarna – den biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz.
De nykonservativa hökarna vill att man inrättar en övergångsregering som leds av Chalabi när invasionen kommer igång. Däremot är de emot att FN skulle få en betydande roll i styret av Irak.
Dessutom har samma grupp politiker argumenterat för att USA ska ta kontroll över irakiska oljefält och installationer efter kriget, dels för att skydda och restaurera dem, men också för att utnyttja dem för att betala för invasionen och ockupationen, samt för att få kontroll av en viktig del av oljemarknaden så att man kan undergräva den arabiskledda organisationen för oljeproducerande länder, Opec.
Realpolitikerna, å sin sida, menar att de planerna är lika farliga som hökarnas ursprungliga idéer om invasionens strategi. De avvisade hökarnas förslag med argument som presenterades i en rapport från Rådet för utrikespolitik på onsdagen.
Rapporten, som har utarbetats under ledning av två toppdiplomater från George Bush den äldres administration, avvisar i stort sett varje förslag som Rumsfeld/Cheney och deras anhängare lagt fram.
Rapporten argumenterar för att man ska skapa en “kortsiktig, internationell och FN-övervakad irakisk administrationà med siktet inställt på att så snart som möjligt återupprätta en inhemsk regering” med full kontroll över oljeindustrin.
“Den offentliga diskussion som pågår om en amerikansk militär regering i stil med de som fanns i Japan eller Tyskland hjälper föga” står det i den 28-sidiga rapporten, som också betonar att “det kommer att vara viktigt att motstå frestelsen, som är stark i vissa kretsar, att upprätta en provisorisk regering innan en konflikt, eller att påtvinga Irak en regering efter en konflikt – i synnerhet en regering som domineras av irakiska oppositionsledare i exil.” Realpolitikerna är också kritiska till de nykonservativas planer för den irakiska oljeindustrin. I rapporten skriver de att “det har förekommit mycket önsketänkande kring den irakiska oljan, inklusive en vida spridd tro på att oljeintäkter skulle kunna bidra till att kompensera krigskostnader och kostnaderna för att återuppbygga den irakiska staten och dess ekonomi.” Men sådana tankar är inte realistiska med tanke på den irakiska oljeindustrins nuvarande tillstånd, menar rapportens upphovsmän.
“Ett hårdhänt amerikanskt agerande kommer bara att övertyga irakierna och resten av världen om att operationen genomförs av imperialistiska skäl snarare än i syfte att avväpna landet. Det ligger i USA:s intresse att motverka sådana missuppfattningar”.
För att stabilisera regionen efter en eventuell invasion bör Washington omedelbart engagera Ryssland, EU och FN för att stödja en utveckling som kan leda till en hållbar och självständig palestinsk stat till år 2005, menar realpolitikerna.
Om man inte vidtar sådana åtgärder, riskerar USA att “förlora freden, även om man vinner kriget”, varnar rapporten.
