Jerusalem, 021218 (IPS) – Den israeliska journalisten Amira Hass säger att hon får en kulturchock varje gång hon reser den korta vägen mellan Ramallah på Västbanken och det judiska västra Jerusalem.
På ett populärt café i Jerusalem berättar Hass hur hon förundras över israelernas förmåga att ignorera vad som händer i de palestinska områdena som ligger så nära.
Som korrespondent, först i Gaza och sedan i Ramallah, för den liberala israeliska dagstidningen Ha'aretz anser hon att hon har en skyldighet att tala om för sitt folk vad som händer där. Hon är den enda judisk-israeliska journalist som bor i de ockuperade palestinska områdena.
– Folk vill alltid veta hur det är. Det är en annan värld, som är svår för dem att föreställa sig, säger hon.
Men hon är glad över att hon nu har fått internationell uppskattning för sitt arbete, och inte bara för det faktum att hon bor i de palestinska områdena. Tidigare i månaden tog hon emot en utmärkelse från den holländska prins Claus-fonden för kultur och utveckling.
Hass säger att hon ser sig själv som “ockupationskorrespondent”, eftersom ” varje del av livet där påverkas av ockupationen”.
Hon flyttade till Gaza 1993, i början av Oslo-processen, och hon har glada minnen av den tiden.
– Jag har många vänner i Gaza, folk verkar lite varmare där än i Ramallah, säger hon. Men efter att ha tillbringat allt mer tid på reportageresor, bestämde hon sig för att det var logiskt att bo i Ramallah.
Atmosfären har blivit betydligt mycket sämre sedan den nuvarande intifadan inleddes i september 2000. Men Hass låter sig inte skrämmas. Det gör att hon har blivit något av en representant för “det andra Israel”.
– Jag lyckades ta mig in i flyktinglägret i Jenin efter det hade förstörts, men när den israeliska armén fortfarande var där. Stämningen var väldigt spänd och någon påpekade snart att jag var judisk. Men en annan man sa att han kände mig genom en god vän till mig som han hade delat cell i ett israeliskt fängelse med. Då accepterades jag omdelbart som “ett annat slags israel”.
I sitt arbete skriver hon om palestinier för en israelisk läsarkrets, men i sitt privatliv – i Gaza och Ramallah – får hon ofta förklara Israel för palestinierna. Hon säger att hon är beredd att ta vilken diskussion som helst, men hon drar en skarp linje vid antisemitism.
När hon delade ett hus med en tysk vän i Gaza vägrade de att släppa in någon som fällde antisemitiska kommentarer eller som förnekade förintelsen.
– Jag tror att jag hjälpte många palestinier, inklusive en del Hamas-folk, att förstå hur mycket de skadar sin egen sak genom att förneka förintelsen, säger hon.
Hass, som är 46 år gammal, är barn till föräldrar som överlevde förintelsen i Rumänien och Bulgarien. Hon har alltid varit intresserad av ämnet och berättar att hon vid ett besök i Europa förvånades över hur enkelt de europeiska länderna efter kriget accepterade att hela judiska samhällen hade försvunnit.
Hon avfärdar alla liknelser mellan nazisternas förbrytelser och situationen i Israel och de palestinska områdena.
– Det är klart att det inte är samma sak, det förstår vem som helst, säger hon.
– Jag tycker att det är en falsk jämförelse som allt oftare används i vänsterkretsar i Europa.
Hass, som säger att hon själv är tydligt vänster, misstänker att man ibland använder sig av den jämförelsen för att själv slippa skuld – “så att de kan säga – där ser ni, att judarna är inte bättre själva”.
Men Hass är mycket kritisk mot Israels politik mot palestinierna.
– Bara för att det inte är samma sak som det nazisterna gjorde så betyder det inte att det inte är dåligt.
Hon säger att Israel inte vill släppa sina “koloniala privilegier”.
Osloavtalet 1993 innebar ett gyllene tillfälle som gick till spillo, säger hon. Bosättarnas aktivitet ökade bara, och den israeliska armén “drog sig undan från befolkningscentra, men gjorde varje stad och varje by till ett fängelse”.
Men trots klyftan mellan israeler och palestinier så slås hon också av likheterna, säger Hass.
– Värmen, solidariteten bland människor, och även, såklart, tuffheten och machostilen är densamma, säger hon.
Men överlag verkar palestinierna vara mer förlåtande, säger Hass. Hon är övertygad om att de skulle kunna ha lagt konflikten bakom sig om Osloavtalet hade lett till en hållbar självständig palestinsk stat.
Nu kanske det är för sent eftersom “Israel har gått över allt för många gränser”, säger Hass. Hon menar att det var bekvämt för armén att dra sig tillbaka från de palestinska städerna.
– Om Israel fortfarande hade varit en ockupationsmakt som hade ansvar för styret, hade armén aldrig kunnat bomba och förstöra så som den har gjort.
Bombningarna, dödsfallen, förstörelsen, reserestriktionerna och fattigdomen har bidragit till att göra många palestinier väldigt bittra, säger Hass.
– Naturligtvis har palestinierna själva också gått över en del gränser, säger hon, och menar framför allt attackerna mot civila israeler.
– Men man kan inte jämföra situationen för den som är ockuperad med situationen för den som ockuperar.
