010907 (IPS) – För att förstå kopplingen mellan rasism och diskriminering, och hiv/aids, behöver man bara ta en promenad i parken som ligger intill det konferenscenter där FN håller sin världskonferens mot rasism.
Två unga kvinnor sitter i solen och flätar varandras hår. De är inte så mycket yngre än Gugu Dlamini var när hon slogs medvetslös av fyra personer efter att hon hade avslöjat att hon var hiv- positiv.
Parken har döpts om till Gugu Dlamini-parken, efter den unga kvinnan, som dog tre dagar efter misshandeln i december 1998. På världsaidsdagen det året hade hon bestämt sig för att tala ut och berätta att hon var smittad. Mindre än två veckor senare var hon död.
Parken har nu blivit en symbol för en stad och ett land som fortfarande kämpar för att ta itu med det stigma som omger sjukdomen.
– Det finns många Gugu som blir slagna varje dag för att de berättar om sin sjukdom, säger Mercy Makgalemele, en kvinna som också lever med hiv och som var Dlaminis mentor.
På söndag fyller Makgalemele 31 år. Hon är en ung kvinna som är trött efter tolv års kamp, inte bara mot viruset i hennes kropp, utan även mot ett diskriminerande samhälle.
Makgalemele berättar att hon blev slagen av sin man när hon berättade för honom. Hon fick också sparken från sitt jobb, och blev utstött av sin omgivning.
– Jag är trött på en värld som ständigt debatterar, sa hon till en panel som i samband med FN-konferensen diskuterade sambandet mellan aids, ras, stigma och diskriminering.
Makgalemele påminde om att kvinnor i Gugu Dlaminis situation fortfarande utsätts för diskriminering på arbetsmarknaden och i utbildningssystemet.
– Kvinnor kommer aldrig att få större inflytande utan att få ekonomisk makt, sa hon, och uppmanade privata företag att anställa människor med hiv/aids. En av tio sydafrikaner är smittade av sjukdomen i dag.
Peter Piot, verkställande direktör för Unaids, FN:s aidsorgan, fick frågan om vad han gjorde på en konferens mot rasism. Piot var tydligt bestört över frågan.
– Den frågan visar att man fortfarande inte förstår att den drivande kraften bakom den här epidemin är diskriminering, fattigdom, avståndstagande och stigma. Vi måste bli bättre på att sprida det budskapet. Det finns ingenting som tydligare visar den destruktiva kraften i intolerans och diskriminering än hiv och aids.
Piots kollega Peter Eggleton, sa att kopplingen till rasism har varit tydlig sedan epidemin först uppmärksammades. Dess ursprung, enligt myten, finns hos grönapan i Afrika.
– Med hiv och aids spreds bilder och idéer som spelade på rasistiska stereotyper, sa Eggleston.
Ett dokument som presenterades vid konferensen konstaterar att stigman inte uppstår ur tomma intet. Den har ofta sin grund i rädslor och fördomar som redan existerar – fördomar om fattigdom, om kön, om sexualitet och om ras.
40 miljoner människor smittades av hiv/aids under nittiotalet, och diskrimineringen och intoleransen som följer sjukdomen kommer att fortsätta att öka om man inte vidtar åtgärder, säger Piot.
Det viktigaste, menar han, är att politiska och moraliska auktoriteter tar en ledande roll i kampen mot sjukdomen.
– Det kostar inte ett öre, men det är värt lika mycket som alla de pengar som man spenderar på aids idag. För fem år sedan fanns det en dödlig tystnad, och det har förändrats, i synnerhet på den här kontinenten.
En annan viktig strategi, menar Piot, är att de som lever med hiv/aids ska leda kampen mot sjukdomen.
Han pekar på Brasilien, där en framgångsrik rörelse som leds av människor som lever med aids har legat bakom framsteg när det gäller aids-behandlingen.
– Stigmat kring hiv uppstår ur en kraftfull kombination av skam och rädsla. Vårt mål borde vara att ersätta skammen med solidaritet och rädslan med hopp.
(010906)
.
