010424 (IPS) – Förutsägelser om att den indiska delstaten Rajasthan i år kommer att drabbas av den värsta torkan i mannaminne oroar inte byborna i den bördiga och välbeställda byn Nimbi.
Deras hemlighet? Det folkliga kunskapen om hur man samlar upp och lagrar det överflöd av vatten som sköljer över byn under regnperioden.
Radhu Gujjar visar stolt upp den enkla jordvallsfördämning som utgör källan till hans självförtroende och det relativa välståndet för hans stora familj.
– Innan vi byggde fördämningen för några år sedan brukade min familj leva på den inkomst på 1 000 dollar som vi fick ihop efter varje skördesäsong, säger Gujjar.
Förra året tjänade familjen mer än 4 000 dollar på sin rikliga skörd av vete och olika grönsaker.
Nimbi är en verklig oas full av frukter, grönsaker och blommor mitt i Rajasthans ökenlandskap.
Allt började 1994 när den ickestatliga organisationen Tarun Bhagat Sangh, TBS, började planera reparationen av ett gammalt vattensamlingssystem som baseras på fördämningar.
Systemet, som för länge sedan byggts av lokala härskare, hade kollapsat och helt slutat användas.
Eftersom man inte kunnat reparera systemet hade det blivit allt svårare att bedriva jordbruk, och många flyttade från byn för att bosätta sig i storstäderna.
Det kostade TBS bara motsvarande drygt en miljon kronor att bryta den trenden.
Pengarna användes till att bygga två fördämningar, medan byborna byggde jordvallarna.
Det tog ett par år innan det stod helt klart, men resultatet var dramatiskt. Grundvattennivån började stiga, byns brunnar fylldes på, marken blev bördigare och det behövdes inte längre någon konstbevattning för att få grönsakerna att växa.
Jordbrukare som Radhu Gujjar arrenderar nu ut delar av sin mark till entreprenörer som odlar grönsaker. För inkomsterna köper byborna murbruk och bygger riktiga tegelhus.
Men tyvärr är Nimbi ett undantag. Myndigheterna beräknar att mer än åtta miljoner människor har drabbats av torkan i Rajasthan.
Enligt Anil Agarwal, som är styrelsemedlem för den ickestatliga organisationen Centre for Science and Environment, CSE, så finns det egentligen ingen anledning till att Indien lider av torka.
CSE menar att de traditionella vatteninsamlingsmetoderna definitivt är att föredra framför de dyra, centraliserade metoder som används av myndigheterna.
– Tyvärr är det så att alla utvecklingsländer är djupt förälskade i västvärldens destruktiva tillvägagångssätt, säger Agarwal.
Enligt Agarwal har de indiska lokalsamhällena under det senaste århundradet överlåtit vattenhanteringen till myndigheterna. De har i sin tur satsat på dammbyggen och utvinning från floder.
– Detta har inneburit att kostnaderna för vattnet blivit höga, och reparationer och underhåll har skötts urdåligt, vilket var tydligt i Nimbi – innan man gick tillbaka till att samla in vatten.
Indien, som är ett av världens mest nederbördsrika länder, har på grund av den dåliga vattenhållningen drabbats av återkommande torka, menar Agarwal.
– Den viktigaste läxan som makthavarna borde lära sig av den nuvarande krisen är hur man kan skydda landet från torka i framtiden. Och det är en uppgift som enkelt kan lösas inom ett decennium om landet bestämmer sig för det.
(010424)
.
