010411 (IPS) – Elva år har gått sedan folkupproret ledde till att Nepals auktoritära regim ersattes av ett demokratiskt flerpartisystem. Men landets problem består. Nepal är fortfarande ett av världens fattigaste länder, och har under de senaste tio åren bara blivit ännu fattigare. Samtidigt som landet firade årsdagen av demokratins triumf slog den maoistiska gerillan till och dödade mer än 80 poliser.
I helgen firade det himalayiska kungadömet elvaårsdagen för den folkliga rörelsen. Men något slut på den politiska instabiliteten och våldet har det hittills inte blivit.
Nepal, som ligger inklämt mellan Indien och Kina, har under de senaste elva åren haft tio olika valda regeringar.
Och sedan 1996 har ett våldsamt vänsteruppror lett till att mer än 1 600 människor dödats.
Den senaste statistiken visar att under det senaste decenniet har fattigdomen förvärrats i landet. Detta i ett land som redan räknas som ett av världens fattigaste.
– Det kändes som att vi var på rätt väg under de första åren av demokrati. Men nu känns det annorlunda, säger taxichauffören Shyam Basnet.
Även de som deltog i gatuprotesterna för demokrati för elva år sedan har börjat känna sig desillusionerade över vad de har åstadkommit.
– Ledarna som offrade så mycket för demokratin är nu samma människor som krossar den genom korruption, säger Madhavi Bhatta, som deltog i folkupproret som en ung aktivist för Nepals kongressparti.
– Dessutom har de utvecklat diktatoriska tendenser. Det som fattas i Nepal i dag är ett bra styre, tillägger han.
Men det är inte lätt att åstadkomma när ingen regering håller tillräckligt länge. Under den senaste tioårsperioden har Nepal styrts av regeringar med helt olika agendor. Vissa regeringar har bara hållit i några månader.
Det styrande Kongresspartiet har själv vid tre tillfällen fällt sina egna regeringar på grund av inre stridigheter.
Och många av partierna har ofta använt pengar för att manipulera fram en parlamentarisk majoritet till egen favör.
De två ledande partierna, Kongresspartiet och det kommunistiska UML, arbetade tillsammans i demokratikampen. Men nu anklagas båda partierna för allt från instabilitet till korruption.
Ett av de största problemen för landet är det våldsamma uppror som startades av maoistiska rebeller i landets västra region för sex år sedan och som har pågått oavbrutet sedan dess.
Nyligen utfördes den största attacken hittills, då rebellerna sköt ihjäl mer än 80 poliser.
“Det våld som tagit grepp om nationen under de senaste dagarna har inte bara slagit mot demokratin – utan dessutom mot folkrörelsens ideal ” skriver den populära dagstidningen Naya Sadak.
Enligt den ledande utvecklingsanalytikern i landet, Dipak Gyawali, handlar det delvis om att man haft för höga förväntningar.
– En stor del av dagens oroligheter kan spåras tillbaka till de höga förväntningar som fanns 1990. Vilken är den rätta modellen för utveckling av landet? Ledarna har ofta misslyckats att bestämma det. Och resultatet är det maoistiska kriget, säger han.
De flesta regeringar efter 1990 har pressat fram liberala ekonomiska omdaningar, privatiserat statliga verksamheter och liberaliserat reglerna för handeln och industrin. Och medan dessa åtgärder välkomnats av affärsmän och utländska biståndsgivare, har regeringarna kritiserats för att inte bry sig om folkets problem. De löften som gavs till folket uppfylldes sällan.
Och de som anklagar regeringen för att ha åsidosatt den fattiga majoriteten har färska bevis för sin kritik i en rapport som kom förra året. Enligt den har fattigdomen ökat i landet under de senaste tio åren.
I dag lever mer än hälften av landets befolkning på 23 miljoner invånare på mindre än motsvarande tio kronor om dagen. Endast 39 procent av befolkningen är läskunnig.
Biståndsanalytiker påpekar att den maoistiska rebellrörelsen, som kräver social rättvisa på landsbygden, har blossat upp i de fattiga områden där biståndsorganisationerna har pumpat in stora summor pengar.
Men enligt Gyawali är det inte bara fattigdomen som är orsaken till upproret.
– Det är snarare så att det handlar om fördelningen av de små resurserna. Människor har sett hur pengarna hamnat hos politiker, byråkrater och eliten i Kathmandu, säger han.
Men det finns de som är mer positiva till utvecklingen i landet också.
– Trots att det ser illa ut på ytan så har många av förändringarna från 1990 institutionaliserats, exempelvis parlamentet och det oberoende rättsväsendet. Och det finns det anledning att vara glad över, säger den politiske analytikern Naryan Wagle.
(010411)
.
