010329 (IPS) – Ekonomiska reformer kan inte köpas för biståndspengar. Det är en av slutsatserna i en ny studie från Världsbanken, som visar att det ofta har varit ineffektivt att ställa krav för att få utvecklingsländer att genomföra impopulära reformer.
Rapporten, med titeln “Bistånd och reformer i Afrika”, släpptes på tisdagen, och den speglar Världsbankens ökande medvetenhet om att årtionden av allt fler och allt mer komplexa lånevillkor inte har haft de resultat som var meningen.
– Rapporten visar att bistånd inte kan köpa reformer i länder som är helt emot dem, säger Shanta Devarajan, chefsekonom på Världsbankens Human Development Network. Han är redaktör för rapporten.
– Utan att landet har “äganderätt” till en egen strategi för utveckling kommer inte ens de mest generösa och välmenande biståndspaketen att ha någon större effekt för att förbättra människors livskvalité, säger han.
I studien har man undersökt hur biståndet har påverkat den ekonomiska politiken i Afrika genom att studera Elfenbenskusten, Kongo-Kinshasa, Etiopien, Ghana, Kenya, Mali, Nigeria, Tanzania, Uganda och Zambia. Resultatet ger ytterligare ammunition åt de som vill ha stora förändringar av Världsbankens och IMF:s utlåningspolitik.
Kenya har tagit emot stora summor i bistånd – 30 miljarder kronor mellan 1976 och 1996 – i utbyte mot politiska reformer. Men många av reformprogrammen utarbetades under en tid då landet var i desperat behov av biståndspengar. Regeringen gick då med på långtgående reformer som sedan aldrig genomfördes.
“Ibland var sannolikheten för att man skulle lyckas genomföra reformerna liten från början”, påpekar rapporten. “Vid andra tillfällen lierade långivare och biståndsgivare sig med välmenande teknokrater, som saknade den politiska uppbackningen som krävdes för att genomföra reformerna.”
I syfte att ge lån- och biståndstagande länder större inflytande över de ekonomiska reformerna lanserade IMF och Världsbanken 1999 ett nytt system, där de finansiella institutionerna tillsammans med länderna i fråga utarbetar uppgörelser, som formuleras i strategidokument för fattigdomsbekämpning. Dessa dokument kallas vanligen PRSP, en förkortning av den engelska beteckningen Poverty Reduction Strategy Papers.
Tanken är att uppgörelserna ska ge fattiga länder möjligheten att definiera sina egna sociala och ekonomiska prioriteringar efter överläggningar mellan regeringar och företrädare för affärslivet och det civila samhället.
Men även PRSP-strategin bygger på strikta villkor, där länder som uppfyller vissa krav när det gäller ekonomiska reformer belönas med ytterligare lån, och de som inte uppfyller kraven straffas genom minskade lån och bidrag.
Den nya strategin infördes efter hård kritik mot den så kallade strukturanpassningspolitiken, som innebar att fattiga länder tvingades att genomföra reformer för att få ta emot lån och bidrag. Men många kritiker hävdar att de fattiga länderna fortfarande inte har rätt att bestämma över sina egna strategier för fattigdomsbekämpning.
– Verklig rätt att bestämma över sina egna strategier för fattigdomsbekämpning kan länderna bara få om IMF och Världsbanken lyfter hotet om “villkorlighet” från de utsatta regeringarnas ryggar, säger Fantu Cheru, professor vid Amerikanska universitetet i Washington.
Och även om Världsbanken hävdar att långivarprocessen förändras för att ge mer medbestämmanderätt, så är verkligheten en annan, hävdar Cheru.
– Erfarenheten i många PRSP-länder visar att strukturanpassningsprogrammen inte förändras, och att utarbetandet av PRSP-dokument i själva verket är ett sätt att skapa samtycke om strukturanpassningspolitiken, säger Cheru, som nyligen studerat PRSP-processer i Benin, Tchad, Ghana, Kenya, Mocambique, Senegal, Tanzania, Zambia och Uganda.
1999 införde Världsbanken och IMF i genomsnitt 114 villkor på 13 nationer i Afrika söder om Sahara. Tanzania hade 150 villkor i sitt samarbete med IMF och Världsbanken.
En del av dessa villkor är så detaljerade att de anvisar speciella budgetposter och rekommenderar exakta antal avsked i speciella sektorer.
Lånevillkoren har ökat kraftigt i antal sedan det tidiga åttiotalet, när de användes framför allt för att försäkra att lånen betalades tillbaka. Nu är de en del av en ny slags social ingenjörskonst, där man i allt högre grad kräver att regeringar anpassar sig till marknadsekonomiska och demokratiska krav.
Men även inom Världsbanken har det länge funnits de som varit kritiska mot de krav som ställs på mottagarländerna
– Jag har alltid sagt till mina kollegor att om man har 67 villkor så betyder det att man inte har något egentligen, säger David Dollar vid Världsbankens grupp för utvecklingsstudier.
– Varför kan man inte skala ned antalet villkor till ungefär tre, som är verkligt viktiga?
(010329)
.
