010329 (IPS) – Libanons president Emile Lahoud beskrev talen på Arabförbundets möte i Amman med ett citat från Koranen. "De ser ut att vara eniga, men deras hjärtan är någon annanstans".
Lahouds citat beskriver också mötet, som var det första ordinarie i Arabförbundet sedan 1990.
De arabiska ledarnas hjärtan fanns verkligen någon annanstans, liksom deras intressen. En del länder, som Jordanien, behöver handel med Irak för att hålla igång sin ekonomi, medan andra, exempelvis Egypten, Saudiarabien och Kuwait litar till ekonomisk hjälp eller militärt stöd från USA. Och USA vill inte att någon ska vara allt för vänskaplig med Irak.
De blandade intressena borgade för en ljummen deklaration vid mötets slut, och de bidrog till delegaternas oförmåga att enas i frågan om Irak. Men alla var i alla fall eniga i sitt stöd för det palestinska upproret mot Israel.
De 22 länderna i Arabförbundet kom överens om att under en sexmånaders period ge 2,4 miljarder kronor i katastrofhjälp till den palestinska myndigheten, som är så gott som utblottad efter upproret mot Israel som inleddes i september förra året
Ländernas ledare kom också överens om att inte knyta några nya ekonomiska eller diplomatiska kontakter med Israel. Men i frågan om Irak, som har delat arabvärlden sedan invasionen av Kuwait 1990, lyckades man alltså inte nå någon kompromiss.
Trots att man under sex dagar försökt att hitta ord som skulle tillfredsställa både irakier och kuwaitier nämns inte embargot mot Irak i den slutgiltiga deklarationen. Irak har varit utsatt för sanktioner sedan landet invaderade Kuwait.
I deklarationen står det bara att en kommitté ledd av Jordaniens kung Abdullah ska fortsätta diskussionerna om förhållandet mellan Irak och Kuwait.
I ett separat, icke bindande uttal som kallas Amman-deklarationen lovar deltagarna också att arbeta för att sanktionerna mot Irak ska hävas.
Men irakierna hade väntat sig större stöd, och fler åtgärder, från sina arabiska kollegor.
– Det är ett misslyckande. Våra krav tillgodosågs inte, och det är Kuwait som bär ansvaret för misslyckandet, sa Iraks utrikesminister Mohammed al Sahhaf vid en presskonferens efter mötet.
Kuwait krävde garantier för att Irak inte skulle upprepa sin invasion, och att landet skulle respektera Kuwaits territoriella integritet. Irak svarade att Kuwait inte respekterar Iraks integritet genom att landet tillåter den amerikanska militären att använda Kuwaits territorium för att genomföra flygbombningar mot Irak.
En tjänsteman som deltog vid mötet säger till IPS att Arabförbundets möten alltid slutar med urvattnade deklarationer, huvudsakligen på grund av kravet på samstämmighet i stället för en majoritet av rösterna. Tjänstemannen, som inte vill framträda med sitt namn, säger att mötet har åstadkommit väldigt lite på alla områden, till och med när det gäller ekonomiska överenskommelser.
Han menar att de enda intressanta resultaten av mötet skedde vid sidan av, såsom mötet mellan den palestinska myndighetens ordförande Yassir Arafat och den syriska presidenten Bashar el Assad. Det mötet lappade ihop relationen mellan Arafat och Syrien, som skadades när den palestinska ledaren skrev under Oslo-avtalet 1993. Den dåvarande syriske presidenten Hafez el Assad ansåg att han hade blivit förrådd av Arafat.
Mötet gav också sitt enhälliga stöd till Kofi Annans försök att bli omvald till posten som FN:s generalsekreterare.
Resultatet av mötet var i alla fall inte särskilt förvånande för de flesta araber. På den jordanska huvudstadens gator var det inte många som hade några större förväntningar på ledarna. Taxichaufförerna lyssnade på livesändningar av de 22 ledarnas tal. Men på frågan om vad de tyckte om mötet, svarade de alla “haki aal fadi” – tomt prat.
– De lyssnar inte på sitt folk, de är alldeles för upptagna med sina egna personliga gräl, säger Mahmoud Fawzi, taxichaufför.
Och på ett tehus i centrala Amman var kunderna alldeles för upptagna med att se på en brottningsmatch för att ens höra talen.
– De har hållit 100 möten, och de kommer att hålla 100 till, men det blir aldrig något resultat av dem, säger Khaled Abu Hashem, en 43-årig grönsakshandlare som sitter och spelar kort i ett hörn i tehuset.
Det var bara en av ledarna vid mötet som höll med mannen på gatan. Men Libyens president Muammar Khaddafi lyckades ändå inte riktigt skaka om arabledarna, som är vana vid hans excentriska utspel.
– Vi har fått höra samma uttalanden om arabiskt mod och tapperhet under 30 år. Och under 30 år har vi inte gjort något, vilket drev mig till Afrika. Jag önskar att araberna skulle följa efter mig, sa Khadaffi.
(010329)
.
