000524 (IPS) – För 27-årige Albert innebär det israeliska tillbakadragandet att han inte kommer att få träffa sina far och sin bror igen på månader, eller kanske år. För andra människor i södra Libanon betyder det kära återseenden med släktingar de inte har sett på många år.
22 år av israelisk ockupation är slut idag. Det gick så fort att människorna som berörs har knappt hunnit fatta vad som hänt.
Natten mellan måndag och tisdag packade Alberts bror och far sina väskor och stack, utan att säga vart de skulle. När morgonen kom stod det klart att de hade tagit sig in i Israel, tillsammans med hundratals medlemmar av den pro-israeliska milisen SLA.
SLA har sedan i söndags övergett sina positioner i den åtta kvadratkilometer stora zon som varit ockuperad av Israel, längs gränsen mellan Israel och Libanon.
– Vi hade inte diskuterat framtiden, vi trodde inte att tillbakadragandet var så nära, säger Albert som stannade kvar med sin mor och sin farmor.
Hans vän Georges, som arbetar som snickare i Israel kunde inte gå till arbetet idag eftersom de två gränsövergångar som tidigare bevakats av SLA nu är stängda. Frågan är om han någonsin kommer att kunna jobba i Israel igen.
Det israeliska tillbakadragandet har diskuterats i månader, men ingen hade trott att det skulle gå så här snabbt. Tillbakadragandet innebär att de israeliska gränsstäderna, som exempelvis Margaliot och Kiryat Shmona, är inom synhåll, även för Hizbollah-gerillan som igår körde längs gränsen och i segerrus viftade med flaggor och kalashnikovs.
Hizbollah-soldater här kör omkring i stridsvagnar som de övertagit från flyende SLA-soldater, och den scenen upprepas i hela området. I shiitiska byar mottogs gerillasoldaterna med värme. Risgryn och rosblad kastades på stridsvagnarna, människorna ropade ut Hizbollahs lov.
– Detta är vår frihet, vår befrielse, det finns inga ord för att beskriva vad jag känner, säger 14-åriga Ghadia i Aita Shaab. Hennes far dödades av en SLA-soldat innan hon föddes.
I de kristna byarna är stämningen mera spänd. Inga skratt och blommor, tomma hus.
– Fram tills midnatt i måndags natt sa SLA-milisen att de skulle stanna, och sen packade de bara och stack, säger Youssef som är lärare i byn Debel.
– De sa att det var bäst att de reste eftersom byn annars skulle förstöras på en halvtimme av Hizbollah.
Och Hizbollah har upprepade gånger hotat att döda de som samarbetat med “den sionistiska fienden”. Många av medlemmarna i den israeliska lydmilisen SLA har dömts i sin frånvaro av de libanesiska myndigheterna.
Sedan i söndags har milismedlemmarna från SLA antingen överlämnat sig till Hizbollah och de libanesiska myndigheterna eller flytt ur landet.
Men hittills har inga svåra sammandrabbningar skett mellan kristna bybor och Hizbollah-gerillan, det verkar tvärtom som om de skyddar de kristna byarna genom att kontrollera infarterna för att se till att inga “bråkstakar” kommer in.
– Vi vande oss vid SLA, nu kommer vi vänja oss vid Hizbollah, säger Tony Nasrallah i Debel.
Sen viskar han, knappt hörbart, att “vi föredrar SLA”. För invånarna i den här byn har SLA:s närvaro inte upplevts som en ockupation, eftersom de flesta av milismännen kom från lokala familjer.
– Det vi vill ha är fred, säkerhet. Vi vill att den libanesiska armén ska ta över, med hjälp av FN om det behövs, säger doktor Sobhi Mazraani, från byn Houla, som i måndags övergavs av SLA.
(000524)
.
