990331 (IPS) – Kanada ska i sommar sanera parlamentsbyggnaden från asbest på grund av cancerrisken. Kostnaderna beräknas hamna på omkring åtta miljarder kronor och arbetet kommer att ta ungefär sex år. Under dessa år kommer kanadensiska försäljare att fortsätta sälja asbest till andra länder – speciellt utvecklingsländer.
Försäljningen kommer att fortsätta trots nya rön om att asbest kan vara orsaken till en halv miljon fall av cancer bara i västra Europa. Kanada har till och med gått så långt som att protestera i Världshandelsorganisationen, WTO, mot ett franskt förslag om att förbjuda import av asbest.
När asbest används rivs små fibrer av ämnet loss. Dessa fibrer hamnar sedan genom inandning i lungorna. Fibrerna kan orsaka lungcancer och andra lungsjukdomar, men det kan ta upp till 20 år innan sjukdomarna bryter ut.
Kanada exporterade 430 000 ton asbest 1997. Det är 96 procent av landets produktion. Det mesta gick till utvecklingsländer – sju av de tio viktigaste importörerna finns i utvecklingsländer. Kanada ligger på andra plats som asbestexportör efter Ryssland.
Kritikerna anser att Kanada exporterar död, enbart för att beskydda ett fåtal företags vinster och 1 600 gruvjobb.
– Vad är egentligen skillnaden mellan att exportera asbest och minor? Jo, skillnaden är att Kanada inte säljer minor, säger Barry Castleman, som är läkare och författare till en ansedd bok om farorna med asbest.
Grundproblemet är den politiska situationen i Kanada. Alla asbestgruvor ligger i Quebec, den franskspråkiga provinsen med myndigheter som är för separatism.
De federala myndigheterna och myndigheterna i Quebec försvarar exporten med att de skyddar arbetarna i Quebec. Om gruvorna legat i någon annan del av landet, hade verksamheten troligen fått dö ut, menar kritikerna till exporten.
– Personligen tror jag det handlar om Quebec-politik, säger hälso- och säkerhetschefen för Kanadensiska bilarbetarorganisationen, Cathy Walker.
Hon menar att regeringen i Kanada och myndigheterna i Quebec konkurrerar om vem som är bäst på att ta till vara arbetstillfällena i provinsen.
– De verkliga kostnaderna får utvecklingsländerna bära, säger Walker.
Hon kom nyligen hem från Indien, där hon såg arbetare utan skyddskläder som bar säckar fulla med asbest. Runt dem stod en sky av asbeststoff.
Julian Peto, chef för epidemiologiavdelningen vid Londons universitet, säger att det inte finns något säkert sätt att använda asbest på i utvecklingsländerna. Där finns inte pengar till skyddskläder och ventilationsanläggningar. Tusentals arbetare förgiftas.
– Problemet med byggmaterial är att det inte går att kontrollera. Det används ofta av människor som är ovetande om faran, säger Peto.
Trots detta arbetar Kanadas myndigheter, asbestindustrin och lobbygrupper för att öka exporten till tredje världen. Nyligen fick diplomater som är stationerade i Kanada flyga gratis med första klass till de asbestproducerande områdena. Journalister bjuds också in på liknande sätt.
Det mesta av asbesten som exporteras från Kanada består av lösa fibrer som förs ut i stora säckar av förstärkt papper.
Kanadensiska asbestproducenter säger att de utbildar utländska arbetare i säker hantering av asbest genom Asbestinstitutet. Federala myndigheter, myndigheterna i Quebec och asbestindustrin bildade detta institut 1984. Regeringen har sedan dess bidragit med över 78 miljoner kronor till institutet.
Kanadas asbestexport har även kritiserats utifrån. Joseph LeDou vid medicinska fakulteten vid universitetet i Kalifornien angrep förra året de kanadensiska myndigheterna för att “utnyttja okunskapen och fattigdomen i Asien, Afrika och Latinamerika”.
– Kanadensiska politiker utsätter utvecklingsländerna för en epidemi av asbestrelaterade sjukdomar, och kostnaderna läggs på länder som har minst råd till dem, sa LeDou på Internationella hälsokongressen i Italien.
(990331)
.
