000919 (IPS) – Marken längs stranden i Sitakunda täcktes en gång av träd och grönska. Men nu ser man inget annat än en lång och bred sandsträcka full av metallskrot från stora fartyg som monteras ned av hundratals män och barn.
Under de senaste trettio åren har Sitakunda, ungefär 30 kilometer nordöst om den stora hamnstaden Chittagong blivit platsen för en fartygsskrot som är en av världens största. Mellan 70 och 80 stora fartyg plockas isär varje år på 55 olika platser längs den 29 kilometer långa stranden.
Men det är också en av världens mest exploaterande arbetsplatser i världen, enligt människorättsgrupper. Och miljögrupper menar att industrin utsätter arbetarna för allvarliga hälsoproblem, förutom att den förorenar ekosystemet längs kusten.
Mellan gryningen och solnedgången arbetar tusentals människor, många av dem inte mer än tio år gamla, under förhållanden som liknar slaveri.
Arbetarna utsätts för fysiska skador på grund av olyckor. Många har dött. Över hela området ligger krossat glas, spikar, plåtplattor med vassa kanter och högar med metallskrot.
Enligt människorättsgrupper skadas mellan 18 och 20 arbetare varje dag, men arbetsgivarna tillhandahåller ingen sjukvård.
I maj och juni dog 18 arbetare efter explosioner i en oljetanker. Men den inofficiella dödssiffran sägs vara minst 40.
Människorättsgrupper hävdar att arbetsgivarna gömmer de förolyckades kroppar för att slippa betala kompensation. I de få fall när de har betalt kompensation var summan inte mer än någonstans mellan 2000 och 3000 kronor.
Enligt en regeringstjänsteman som vill vara anonym har ungefär 400 arbetare dött i olyckor i området under de senaste 21 åren.
Runt 3 000 människor har skadats under den perioden. Många av de skadade arbetarna blev svårt handikappade efter explosioner i fartygen.
De skadade arbetarna får ofta sparken utan kompensation, enligt människorättsgrupperna. I de flesta av fallen har olyckorna berott på explosioner, eftersom de funnits olja och bensin kvar i fartygen.
Många av skeppen är gamla oljetankrar, och explosionerna har orsakats av att arbetare har använt skärbrännare i dem.
Några av arbetarna berättade för en grupp journalister som besökte dem att de arbetade mellan tio och tolv timmar om dagen, och att vuxna arbetare får mindre än 20 kronor om dagen i betalning, medan barnen får mindre än sex kronor.
Bangladeshs förbund för miljöjurister har anmält miljödepartementet och andra myndigheter för att de inte ser till att grundläggande hälso- och miljöskydd upprätthålls i Sitakunda.
Och den internationella miljöorganisationen Greenpeace har också anklagat Bangladeshs regering för försumlighet när det gäller att skydda arbetarna på fartygsskroten.
– Utländska fartygsägare och den bangladeshiska fartygsskrotsindustrin är delaktiga i brottet, att offra arbetares liv för sina egna vinsters skull, säger Nityanand Jayaramaman som arbetar för Greenpeace.
Miljöaktivisterna menar att de som exporterar fartyg som ska skrotas till Bangladesh utan att rena dem från farliga ämnen, begår samma brott som de rika länder som dumpar giftigt avfall i fattiga länder.
Under nittiotalet har Indien, Pakistan och Bangladesh blivit störst i världen på att ta hand om uttjänta fartyg. Industrin omsätter runt fem miljarder kronor årligen i Bangladesh, vilket innebär att staten tjänar 900 miljoner kronor varje år i skatteintäkter.
(000919)
.
