010719 (IPS) – Kärnvapenrivalerna Indien och Pakistans toppmöte i veckan var historiskt, men vad det kommer att få för konsekvenser är det ännu för tidigt att säga något om.
Mötet i Agra avslutades på måndagen utan att man lyckats komma fram till en gemensam deklaration, och Pakistans president Musharraf lämnade Indien utan någon avskedsceremoni.
Men mötet var trots det inte något misslyckande. Det var en avsevärd framgång genom att Indien och Pakistan återupptog dialogen med varandra, men det kan fortfarande utvecklas till ett fiasko, beroende på hur de båda länderna använder de möjligheter som Agra-mötet gav.
Utrikesministrarna i både Indien och Pakistan har nu ett svettigt jobb när de ska återge vad som egentligen uppnåddes i Agra, samtidigt som de försöker tona ned misslyckandet med att nå en överenskommelse i ett antal frågor, framför allt frågan om Kashmir.
Det är ett positivt tecken – och en stor skillnad mot tidigare ömsesidiga beskyllningar efter diplomatiska misslyckanden.
Det visar sig nu att de indiska hökarnas omedgörlighet snarare än Pakistans brist på flexibilitet var orsaken till att det inte blev någon gemensam slutdeklaration.
Indien, som är den starkare sidan, förväntades ge någonting till Pakistan i utbyte mot ett löfte om att den pakistanska regeringen ska upphöra med sitt stöd till militanta grupper i den indiska delen av Kashmir (Indien kallar sådant stöd för “gränsöverskridande terrorism”), och för att man skulle nå överenskommelser i frågor om exempelvis kärnvapensäkerhet, ekonomiskt samarbete och visumregler.
Den indiska eftergiften förväntades komma i form av att man skulle anamma Pakistans formulering om att Kashmir är kärnfrågan i förhållandet mellan de båda länderna. Ledarna i Islamabad klargjorde gång på gång att Kashmir är nyckeln till fred och försoning mellan grannländerna.
I flera förberedande samtal inför Agra-mötet menade Indien att Kashmir var en av flera frågor som man ville reda ut. Men de indiska diplomaterna antydde att de var beredda att gå Pakistan halvvägs till mötes om Pakistan gick med på att upphöra med sitt stöd till militanta kashmirier.
På morgonen den 16 juli, vid ett frukostmöte med ansedda chefredaktörer sa Musharraf själv att han var tvungen att behandla Kashmir som den centrala frågan. Han sa till och med att han skulle kalla “Kashmir-dispyten” för “Kashmir-frågan” – en formulering som Indien skulle föredra.
Men dessa nyansskillnader hjälpte inte mot de ultrakonservativa krafterna i Vajpayees förhandlingsteam.
Enligt flera av varandra oberoende källor så var det frågan om att ge Kashmirfrågan en central roll som förhandlingarna stupade på.
De indiska hökarna, i synnerhet Vajpayees inrikesminister LK Advani, motsatte sig en sådan formulering. Advani lade in sitt veto mot ett utkast med den formuleringen sedan det hade godkänts av två diplomatiska delegationer. Att frågan om Kashmirs centrala roll var det största hindret i förhandlingarna bekräftades också av Indiens utrikesminister Jaswant Singh.
Det styvnackade indiska motståndet mot Pakistans krav på att betona Kashmirs betydelse står i tydlig kontrast till den flexibilitet som den indiska regeringen har visat i den senaste tidens samtal.
Den kontrasten handlar också om maktkampen inom den styrande indiska regeringskoalitionen, som leds av det hindunationalistiska partiet BJP. Advani är mäktig bland topparna i BJP:s partiorganisation, som är starkt influerade av Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS, en organisation som befinner sig ännu längre ut på högerkanten än BJP.
RSS motsätter sig fredsförhandlingar om Kashmir och skulle helst vilja se att Indien återtar den del av Kashmir som Pakistan kontrollerar. Dessa konservativa krafter var inte särskilt lyckliga över Vajpayees initiativ att bjuda in Musharraf. Deras ideologi är intuitivt och intensivt antipakistansk.
Vajpayee, som är mån om att bryta isen i förhållandet till Pakistan, försöker sig nu på en slags räddningsinsats. Han och Musharraf har tydligen funnit en positiv personkemi, och Vajpayee har redan antagit Musharrafs inbjudan till Pakistan.
Men sedan Agra-mötet har Vajpayee tyvärr varit på defensiven. Vid ett möte i kabinettet på tisdagen försökte han övertyga sina kollegor om att han inte hade “gett efter” för Pakistans krav. Men om Vajpayee ser till den allmänna inställningen i Indien kommer han att märka att den ger ett överväldigande stöd för fred och försoning.
Det finns en växande fredsrörelse, med starkt stöd från den liberala intelligentian, som vill ha försoning och normala relationer med Pakistan. Och en liknande rörelse finns även i Pakistan.
Dessa två rörelser har ett nära samarbete. Under det senaste årtiondet har de urskiljt sig som de enda grupperna i de två länderna som har hållit en vänskaplig dialog igång i vått och torrt.
Den pakistansk-indiska solidaritetskonferensen som hölls i New Delhi den 12 och 13 juli var en stor framgång.
I en deklaration som mer än 2 000 organisationer skrev under uppmanade konferensen Vajpayee och Musharraf att normalisera relationerna och lösa Kashmir-frågan tillsammans med folket i Kashmir. Deklarationen uppmanade också länderna att inte ha några kärnvapen i beredskap.
Vajpayees uppgift är inte lätt. Men han skulle kunna göra den enklare genom att göra en klar markering mot de hindunationalistiska hökarna i regeringsalliansen.
Logiskt sett borde Vajpayee kunna stärka sin position om han allierar sig med de sekulära, mer fredsinriktade krafterna som utgör en majoritet. Om han tar initiativet igen genom att öppet förklara sitt starka stöd för att slutföra det som inleddes i Agra kommer han att göra stora framsteg.
Men om han förlorar initiativet kan Agra bli ett misslyckande. Det skulle inte bara vara förargligt för folket i Indien och Pakistan – det skulle också innebära en farlig potential för ett nukleärt Armageddon.
(010719)
* Praful Bidwai är en av Indiens mest kända krönikörer och skriver regelbundet för ett antal indiska tidningar, bland andra Frontline och Tehelka.com. Han var tidigare redaktör på Times of India, och han har också skrivit ett 20-tal böcker, framför allt om Indiens kärnvapenpolitik.
.
