Washington, 080213 (IPS) – Som ansvarig för den amerikanska militärens styrka och välmående står Pentagons chef Robert Gates allt tydligare inför ett diemma.
Å ena sidan har försvarsministern en chef, president George W. Bush, som är besatt av Irak och som inte vill se några förändringar som kan hota de framsteg som gjorts för att minska det sekteristiska våldet i landet under de senaste sex månaderna. Bushs befälhavare, generalen David Petraeus, har hävdat att en minskning av de amerikanska trupperna i Irak till under 130 000 soldater skulle riskera alla eventuella chanser att gå från nederlag till seger i landet. Detta har Gates tvingats foga sig efter trots att försvarsministern tidigare har talat om att under året minska styrkorna till under 100 000 soldater. Efter att ha träffat Petraeus i Bagdad sa Gates på måndagen för första gången att han stödjer planerna på en “paus” i de pågående truppminskningarna när man i sommar kommit ner på samma nivåer som rådde innan truppförtärkningarna i samband med “the surge”. Å andra sidan har Gates att hantera den allt tydligare uppfattningen bland höga militärer och företrädare för säkerhetstjänsterna om att USA:s militära markstyrkor redan nu är farligt överbelastade, och att det helt enkelt inte kommer att fungera att ha så många som 130 000 soldater utplacerade i Irak särskilt mycket längre. De höga militärerna, däribland överbefälhavaren Michael Mullen, och arméchefen George Casey, har de senaste veckorna allt tydligare uyttryckt oro för att Irak systematiskt håller på att förvandla landets militärmakt till en, som den tidigare marinchefen Harlan Ullman nyligen uttryckte saken, “urholkad styrka”, som påminner om läget efter Vietnamkriget.
I en krönika i Washington Times i förra veckan ställde Ullman frågan om landet är på väg att “sätta Iraks framtid före våra väpnade styrkors framtid?”. Frågeställningen har även börjat ställas av Pentagons högsta chefer, även om den då har formulerats mer diplomatiskt. Förra veckan sa Mullen att landets markpersonal och deras anhöriga är utsatta för allt större “belastningar”, och han föreslog därför att de 15 månader långa tjänsteperioderna snarast kortas ner till 12 månader. Även den tidigare utrikesministern, den normalt så tystlåtne Colin Powell, uttalade sig nyligen och sade att inte ens det antal soldater landet hade i Irak innan de senaste truppförstärkningarna är hållbara för evigt. Flera experter har även påpekat att talibanernas frammarsch i Afghanistan och det kärnvapenbestyckade Pakistan innebär att landet riskerar att ställas mot ett större hot än vad Irak utgör. Mullen påpekar att “det finns en risk för att vi inte kommer att kunna svara snabbt på framtida hot mot våra vitala nationella intressen”, vilket också verkar vara en farhåga de flesta säkerhetsexperter delar. De flesta experter är överens om att framför allt de pashtunska områdena längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan har förvandlats till en frontlinje för Bushs “globala krig mot terrorismen”, även om presidenten själv fortfarande är av uppfattningen att detta krig kommer att vinnas eller förloras på irakisk mark. USA:s säkerhetstjänster, där Gates spenderat större delen av sin karriär, har länge ansett att Irak var en avstickare i kampen mot terrorismen, vilket även stod klart i samband med att underrättelsetjänsten publicerade sin så kallade NIE-utvärdering i juli förra året. Denna rapport slog fast att al-Qaida återsamlat sina krafter i det område längs gränsen mellan Afghanistan och Pakistan som kallas Fata, de federalt administerade klandistrikten.
I en skrivelse till kongressen hävdar Mullen, som är Gates främste militäre rådgivare, att han tror att nästa terroristattack mot USA kommer att utformas av al-Qaida från just Fata. Mullen var samtidigt på väg till Pakistan för att enligt uppgift tala med landets president Pervez Musharraf och arméchefen Ashfaq Parvez Kayani om den amerikanska oron för talibanernas frammarsch, samt för att erbjuda “gemensamma operationer” på den pakistanska sidan av gränsen. Mullens besök i Pakistan var bara det senaste i en lång rad av amerikanska delegationer som på senare tid rest till landet, vilket är ett tydligt tecken på hur allvarligt USA ser på utvecklingen i sydvästra Asien.
