Pamirbergen, 090828 (IPS) – I Tadzjikistans östra delar tvingas befolkningen att leva som nomader. Många har fått det mycket sämre efter Sovjetunionens fall.
Tadzjikistan är en före detta Sovjetrepublik som blev självständig 1991. Landet gränsar till Kirgizistan och Uzbekistan i norr, Kina i öster och Afghanistan i söder.
Landet med sju miljoner invånare gick från att vara den fattigaste Sovjetrepubliken till att bli ett av världens fattigaste länder. Självständigheten innebar slutet för statligt lantbruk, gruvor, bevattningskanaler, transportnätverk och kraftverk.
En del västerländska analytiker menar att det är positivt att lokalbefolkningen nu i hög grad återgått till ett liv liknande det som deras förfäder levde, men befolkningen ser det på ett annat sätt.
– Jag skulle inte leva så här om jag inte var tvungen till det. Förr kunde man välja att leva som nomad – nu är det en nödvändighet, säger Timurbek, pensionerad rysk språkvetare som nu ägnar sig åt boskapsskötsel.
I provinsen Gorno Badakhsan bor tre procent av Tadzjikistans befolkning, lite fler än 210 000 människor, på en yta som utgör hälften av landet. De extrema klimatförhållandena i bergen gör området till ett av de mest glesbefolkade i världen.
På 1300-talet beskrev den italienske upptäcktsresanden Marco Polo regionen som “ingenting annat än en öken, utan hus eller någonting grönt, så kallt att man inte ens ser några fåglar som flyger.” – Under Sovjettiden hade vi all slags mat i affärerna, billigt bränsle och bra bussar och vägar, säger Aziz, som till viss del lever som nomad.
Han säger att det inte betyder att de tyckte om Stalin, men att många människor saknar hur det var under Sovjettiden. Även om han själv är sunnimuslim och inte fick utöva sin religion under den tiden fanns det i alla fall mat och arbete, berättar han.
Befolkningen i provinsen Gorno Badakhsan lever som nomader under sommarmånaderna. Under vintern kan temperaturen gå ned till 50 minusgrader.
Fattigdomen påverkar skolgången, många barn går inte i skolan eftersom föräldrarna inte har råd att betala skolmaterial eller skoluniformer. Det är brist på bränsle och befolkningen tvingas att elda med terskenbusken, som blir allt mer ovanlig – och avverkningen leder till en allt större ökenspridning.
Många byar som under flera årtionden vant sig vid tillgången på elektricitet till uppvärmning och matlagning har inte längre någon el, inte ens på vintern. Det gör det också omöjligt att driva skolor och sjukhus i de här glömda delarna av före detta Sovjetunionen.
