990409 (IPS) – För bara tre år sedan var republikanerna stolta över resultatet i en opinionsundersökning som visade att amerikanska medborgare har större förtroende i utrikespolitiska frågor för dem än för Bill Clintons demokrater.
Efter de goda nyheterna, de första sedan republikanernas debacle i samband med riksrättsprocessen mot Clinton, lovade de republikanska ledarna att utrikespolitiken skulle bli en högt prioriterad fråga i kampanjen för att vinna presidentvalet nästa år.
Men idag ligger den strategin i ruiner.
Natos flygbombningar mot Jugoslavien och debatten om ett markkrig i Kosovo har splittrat partiet.
På ena sidan står “internationalisterna”, som dominerade den republikanska utrikespolitiken under större delen av kalla kriget. De är generellt sett för frihandel och ser USA som en atlantmakt.
Internationalisterna har antingen gett sitt bestämda stöd till Clintons deltagande i Natos attacker, eller kritiserat honom för att inte göra mer för att vända utvecklingen i Kosovo.
På andra sidan finns “isolationisterna” – även om de själva motsätter sig den beteckningen – som styrde det republikanska partiet fram till andra världskriget. De tycker generellt att regeringen i Washington inte ska blanda sig i ett inbördeskrig i en avlägsen del av Europa, minst av allt med markstyrkor.
På många sätt liknar partiklyftan det som hände under gulfkriget 1991, då en handfull republikanska ledare, bland dem Pat Buchanan, motsatte sig George Bushs aktion för att driva ut de irakiska trupperna ur Kuwait.
Buchanan var då relativt isolerad. Nu är den republikanska högerfalangen, eller “isolationisterna”, starkare, i synnerhet i representanthuset. Många av “isolationisterna” är också anhängare till den kristna högern.
Av republikanernas mer än halvdussinet tänkbara presidentkandidater har ungefär hälften, inklusive Buchanan och George Bushs vicepresident Dan Quayle, protesterat mot Natos kampanj. Bara en av kandidaterna, senatorn John McCain, har gett sitt stöd åt den militära kampanjen från den 24 mars, då bombningarna inleddes.
De två huvudkandidaterna, George Bush Jr och Elizabeth Dole, har uttryckt sig tvetydigt, även om de nu dragits med i opinionen bakom Clinton. De stödjer nu flygbombningarna, och säger att de är villiga att överväga en markinvasion.
Till skillnad från republikanerna, har demokraterna generellt sett stått enade i Kosovo-frågan. Under en stor del av efterkrigstiden, från 1968 – då tvisten gällde Vietnam-kriget – till kalla krigets slut, har även demokraterna försvagats av tvister mellan “duvor” och “hökar” inom partiet.
Liksom McCain har en del demokrater kritiserat Clinton för att han utesluter ett krig på marken, medan andra har gett uttryck för sin oro över den instabila situationen som kan uppstå på Balkan.
Men just nu står de flesta betydande demokrater bakom presidentens gradvisa upptrappning av kriget, vilket har fått en del förståsigpåare att notera “ombytta roller” när det gäller de båda partiernas inställning till att använda militärt våld.
“Demokraterna talade en gång om 'maktens begränsningar'”, skrev en ledarskribent i Washington, “men nu bekräftar till och med liberalerna som var emot Vietnam-kriget 'plikten' att förhindra humanitära övergrepp – med hjälp av amerikanska vapen, om det är nödvändigt.” Och en del av de argument som nu används av de republikaner som är emot USA:s inblandning påminner faktiskt om det som demokraterna sa under Vietnam-kriget.
– Nato håller på att bli en imperialistisk armé i den nya världsordningen, deklarerade Pat Buchanan. Enligt min mening har vi ingen laglig eller moralisk rätt att attackera serbiska soldater eller civila i deras eget land.
Buchanan beskriver sina åsikter som den “icke-interventionistiska politiken”, en politik som fördes av George Washington och andra tidiga presidenter. Han angriper också USA:s delaktighet i “ett inbördeskrig som inte var något problemàförrän vi blandade oss in i det”.
Som ett eko av “Fästning Amerika”-politiken på 1930-talet har andra republikanska ledare sagt att regeringen går för långt när man blandar sig in i en region som är perifer för amerikanska intressen.
Den republikanska senatorn Kay Bailey Hutchison hävdade i förra veckan att insatsen på Balkan – och dess kostnader – avleder Washington från att bygga ett försvarssystem “som ska skydda inte bara USA utan också våra trupper, var de än befinner sig”.
Och andra har i linje med de gamla isolationisterna satt sig emot all amerikansk inblandning i europeisk politik, med argumentet att Kosovo huvudsakligen är ett europeiskt problem, som Europa borde ta itu med. James Inhofe, senator från Oklahoma, har till exempel föreslagit att USA ska låta de europeiska Nato-länderna förbereda sig för att ta över markkriget, och att bestämma en tidpunkt då USA ska dra sig ur konflikten.
Mot dessa kritiker står internationalister, i synnerhet McCain och Richard Lugar, senator från Indiana, som stödjer den militära kampanjen, och ropar efter hårdare militära insatser, inklusive trupper på marken.
McCain, som var krigsfånge under Vietnam-kriget, har hävdat att Natos kampanj både är en moralisk nödvändighet med tanke på omfattningen av serbernas etniska rensning mot kosovoalbanerna, och en avgörande prövning för Natos och USA:s trovärdighet.
– Nu när vi gett oss in i det, måste vi vinna, sa McCain förra helgen i ett av sina många TV-framträdanden.
Och USA:s trovärdighet har blivit en viktig faktor i debatten inom partiet de senaste veckorna.
Den förre utrikesministern Henry Kissinger, som från början var emot amerikansk inblandning i Kosovo, eftersom han menade att det befinner sig alltför långt från amerikanska intressen, har på senare tid hävdat att Nato antingen måste fullfölja konflikten, eller lida av att ställas inför en rad liknande utmaningar i framtiden.
McCains position och hans frispråkighet har applåderats ljudligt av de republikanska nykonservativa som är en liten men inflytelserik grupp av framför allt judiska intellektuella som var demokratiska hökar under Vietnam-kriget och intog viktiga poster i Ronald Reagans administration.
De nykonservativa, som leds av William Kristol, redaktör för Weekly Standard, har underblåst sprickan bland republikanerna genom att kalla de republikaner som inte har ställt upp bakom bombningarna för “knee- jerk isolationists”, alltså reflexmässiga isolationister.
Kristol har argumenterat för en amerikansk invasion av Jugoslavien för att störta Milosevic.
(990409) .
