Lima, 220127 (IPS) – Fattigdomen har ökat snabbt i Peru under pandemin – och allt fler peruaner har fått svårt att ställa mat på bordet. I huvudstaden Lima har mängder av nya soppkök som drivs av engagerade medborgare vuxit fram som ett svar på krisen.
Klockan är bara nio på morgonen, men Mauricia Rodríguez står redan och skalar vitlök inför den kommande lunchserveringen. Hon är medlem av en lokal kvinnogrupp som liksom mängder av andra smågrupper har börjat driva soppkök i spåren av den ekonomiska kris som följt i pandemins spår.
Fram till i mars 2020 jobbade hon med att sälja fika och mat på en skola, medan hennes man arbetade som motorcykeltaxichaufför. Men efter att den dåvarande presidenten Martin Vizcarra infört ett nationellt nödläge för att försöka hejda den snabba smittspridningen, stod både Mauricia Rodríguez och hennes man helt utan inkomster.
De var långt ifrån ensamma. Närmare 70 procent av arbetarna i Peru beräknas återfinnas inom den informella ekonomin där sociala skyddsnät saknas. Och liksom många andra hade Mauricia Rodríguez och hennes man inte haft möjlighet att bygga upp något sparkapital.
Närmare sex miljoner peruaner förlorade sina arbeten under det första pandemiåret. Värst är situationen inom de informella sektorer som domineras av kvinnor. FN:s arbetsorgan ILO uppskattar att 34 miljoner arbetstillfällen i hela Latinamerika gick förlorade under 2020.
I Peru har krisen lett till en snabbt stigande fattigdom. I Lima är det familjerna i de fattiga kvarteren som har drabbats allra hårdast.
– Fattigdomen har förvärrats under pandemin. Vi har mött desperata människor som inte haft något att äta, säger juristen Esther Alvarez till IPS.
Hon är ordförande för organisationen CENCA, som arbetat i fattiga områden i Limas utkanter de senaste 40 åren.
De soppkök som startats i staden lever på donationer och finns tack vare lokalt organiserade grupper som i vissa fall samarbetar med kyrkor. Målet är att bemöta den växande hunger som myndigheterna inte hanterar.
I jättestaden Lima, som har runt tio miljoner invånare, beräknas fattigdomen nästan ha fördubblats under pandemin. Drygt 27 procent av stadens befolkning uppskattas nu ha så lite pengar att de inte har råd med ett basutbud av mat.
Esther Alvarez berättar att hennes organisation tillsammans med andra grupper har skapat ett nätverk för alla de lokala soppköken. Genom detta nätverk har organisatörerna kontakt med varandra online.
De drivande krafterna är främst kvinnor, som tagit den kamp mot hungern som egentligen borde vara myndigheternas ansvar.
Det soppkök som Mauricia Rodríguez arbetar för ligger i området Carabayllo, i huvudstadens norra delar. Verksamheten startade hemma hos 40-åriga Elizabeth Huachillo när pandemin var som värst. Elizabeth Huachillo har två barn och berättar att hon själv drabbades svårt av de restriktioner som följde – eftersom hon blev av med sin försörjning.
– Vi hade själva ingenting att äta och jag började undersöka möjligheterna att starta ett soppkök. Och tillsammans med den respekterade lokala ledaren Fortunata Palomino kunde vi dra i gång verksamheten, berättar Elizabeth Huachillo för IPS, samtidigt som hon visar upp den fisk som ska ingå i dagens lunch.
Fortunata Palomino, 57, är född i regionen Ayacucho som drabbades hårt av det 20 år långa inbördeskrig som plågade Peru fram till 2000. Men hon har bott hela sitt vuxna liv i Lima och har sedan länge varit engagerad i kampen för stadens fattiga medborgares rättigheter.
Många i hennes område bor i enkla hus som saknar tillgång till rinnande vatten och avlopp.
– Myndigheterna är osynliga här, säger Fortunata Palomino.
Hon berättar att många fattiga familjer blev mycket oroliga i samband med de nedstängningar som infördes i pandemins början.
– Vi startade det första soppköket i Carabayllo, men sen startades många fler, säger Fortunata Palomino.
I dag är hon ordförande för Limas soppköks nätverk, som i dag har hela 2 468 soppkök som medlemmar. I november förra året serverade dessa soppkök mat till över en kvarts miljon Limabor – varje dag.
– När krisen var som värst serverade vi 250 luncher om dagen vid vårt soppkök. Nu serverar vi runt 120 måltider dagligen, eftersom en del har kunnat återvända till sina arbeten som exempelvis chaufförer eller gatuförsäljare, berättar Elizabeth Huachillo.
En måltid vid soppköket kostar motsvarande fem kronor. Men i vissa fall delas maten ut helt gratis. Det gäller exempelvis de barn som har blivit föräldralösa under pandemin. Enligt officiella beräkningar handlar det om hela 98 000 barn i landet.
– Vi utför ett arbete som myndigheterna egentligen borde stå för. Men vi kunde inte förbli passiva när situationen var desperat, säger Elizabeth Huachillo.
Dessutom har soppköken enligt henne tvingats föra en lång kamp med myndigheterna för att bli juridiskt erkända – och därmed få möjlighet att söka offentliga bidrag.
Det politiska läget i Peru har varit oroligt under flera år och landet har haft fyra olika regeringar under pandemin.
Esther Alvarez vid CENCA säger att det som nu krävs är att soppköken erbjuds statliga stöd för att de ska kunna fortsätta bekämpa den hunger som förvärrats i spåren av pandemin.
- Fortunata Palomino är ordförande för Limas soppköks nätverk, som har över 2 400 medlemmar. Foto: Mariela Jara/IPS
- Mauricia Rodríguez, Fortunata Palomino och Elizabeth Huachilla vid det soppkök de tre är med och driver i området Carabayllo i Lima. Maten tillagas med ved på grund av bristen på gas, och när IPS besökte soppköket stod ris med bönor och stekt fisk på menyn. Foto: Mariela Jara/IPS
