Almaty, 220117 (IPS) – De omfattande protesterna i Kazakstan satte ljuset på decennier av orättvisor, ojämlikhet och korruption – och den snabbt förvärrade situationen under pandemin. Det skriver forskaren och frilansjournalisten Paolo Sorbello i denna kommentar.
De stora protester som efter nyårshelgen bröt ut i Kazakstan hänger samman med ett växande missnöje med landets ledning. Till en början försökte regeringen bemöta protesterna med en slags morot-och-piska-taktik – för att senare utlysa undantagstillstånd och begära militärt stöd den Rysslandsledda säkerhetsalliansen Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen.
Den 6 januari anlände utländska trupper till landets största stad Almaty, efter att president Kasym-Zjomart Tokajev begärt hjälp att återupprätta ordningen i landet. Även om de utländska styrkornas mandat är begränsat och tillfälligt så finns det frågetecken kring vad deras ankomst innebär för den kazakiska ledningens framtida kapacitet att upprätthålla ordningen i landet.
Tusentals människor – både poliser och demonstranter – uppges ha blivit skadade i samband med de protester som under flera dagar rasade i många av landets städer. Upp emot 164 människor uppges ha blivit dödade och över 6 000 greps.
Den tändande gnistan bakom proteströrelsen var att myndigheterna kraftigt höjde gaspriserna – vilket ledde till gatuprotester i regionen Mangistau. Det är en av landets viktigaste oljeproducerande regioner, där arbetare ofta går ut på gatorna för att protestera mot upplevda orättvisor.
År 2011 ingrep exempelvis polis och specialstyrkor i regionen för att avbryta en långvarig strejk. Obeväpnade oljearbetare sköts och undantagstillstånd infördes. Efteråt vägrade regimen tillsätta en oberoende utredning av händelserna, som enligt officiella uppgifter ledde till 16 dödsfall och att flera dussintals människor greps. Händelsen anses vara en av de mörkaste som inträffat i landet sedan självständigheten för tre decennier sedan.
De senaste protesterna spreds snabbt över landet. De nådde en höjdpunkt i Almaty den 4 januari då tusentals människor samlades och möttes av kravallpolis utrustad med tårgas och gummikulor.
För de protesterande i Almaty eller huvudstaden Nursultan var det dock inte gaspriserna som var den avgörande frågan. Det handlar snarare om ett politiskt missnöje, om bristen på jämlikhet och andra orättvisor – och om korruption. De två åren av pandemi har dessutom fått stora socioekonomiska konsekvenser i landet.
Fyra miljoner människor beräknas ha blivit av med sina arbeten under krisen samtidigt som ett sjunkande oljepris har slagit mot den inhemska valutan. Och medan de fattiga blivit fattigare har de rika blivit rikare. Antalet kazaker på Forbes lista över dollarmiljardärer ökade under förra året. Och då ingår ändå inte de rikedomar den nuvarande presidentens auktoritära föregångare Nursultan Nazarbajev samlade på sig under sina nästan 30 år vid makten, fram till sin avgång 2019.
Under både hans och efterträdaren president Kasym-Zjomart Tokajevs styre har ledningen inte levt upp till befolkningens krav på politiska reformer.
Ett svagt rättsväsende har dessutom skapat utrymme för korruption. Landets elit har gjort sig känd för pengatvätt, tagande av mutor samt för att begränsa konkurrensen inom vissa viktiga branscher. Det gäller bland annat inom gasindustrin.
De reformer som utlovades i samband med att den nya presidenten tillträdde 2019 har inte genomförts och redan under förra året visade en våg av protester på ett stort folkligt missnöje med situationen.
Att presidenten tvingades begära hjälp från den Rysslandsledda säkerhetsalliansen visar att han både behöver materiell hjälp och ett godkännande från sina allierade för att behålla makten. Detta tycks passa Ryssland, som skickade soldater och utrustning till landet och samarbetade med den inhemska armén för att kväva protesterna.
Det är ännu oklart om Kasym-Zjomart Tokajev kommer att kunna behålla makten – och vilka eftergifter landets ledning är beredda att göra gentemot en befolkning som känner ett stort missnöje. Och frågan är vilka reformer som skulle krävas för att se till att protesterna inte ska blossa upp igen.
*Paolo Sorbello är knuten till Ca’ Foscari-universitetet i Venedig. Han arbetar också som frilansjournalist i Kazakstan, med fokus på arbetsmarknadsfrågor och politisk ekonomi.
*Denna kommentar har även publicerats av tidskriften International Politics and Society.
