New York, 220105 (IPS) – Den fortsatta pandemin har oöverträffade och svåra konsekvenser på en rad områden som berör de globala utvecklingsmålen. Det gäller inte minst kampen mot fattigdomen och hungern i världen. Det konstaterar utvecklingsexperten Purnima Mane i denna kommentar.
Världsbankens senaste rapport om fattigdomen i världen belyser de hot som pandemin utgör mot de globala utvecklingsmålen om att bekämpa fattigdomen och hungern. Andra studier visar också hur pandemin slår mot – och kommer att fortsätta slå mot – flera andra områden som berör utvecklingen i världen. Detta innebär att hela den globala utvecklingsagendan nu är hotad.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har påpekat hur pandemin har ”blottlagt” många av de globala problemen, i form av strukturella orättvisor och bristen på vård och grundläggande sociala skyddsnät. Vilket drabbat många samhällen mycket hårt.
Att få ett slut på fattigdomen utgör kärnan i FN:s globala utvecklingsstrategi, Agenda 2030, där kampen mot fattigdomen är det första målet. Samtidigt konstaterar Antonio Guterres att hungern och fattigdomen i stället har börjat öka igen.
De 17 utvecklingsmål som FN:s medlemsländer antog 2015, och som ska vara uppfyllda till 2030, täcker en lång rad områden som berör den globala utvecklingen. För att uppnå dessa mål har alla varit överens om att det krävs globala och samlade insatser.
Innan målsättningarna antogs var världen långsamt på väg i rätt riktning när det gällde kampen mot fattigdomen. Enligt Världsbanken minskade den extrema fattigdomen i världen något varje år mellan 1990 och fram till 2015 – då utvecklingen saktade in.
Enligt Världsbanken berodde inbromsningen efter 2015 på en ökning av konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika och tilltagande klimatförändringar. Men från och med att pandemin började 2020 har inte utvecklingen bara saktat ned, utan vänt åt fel håll då antalet extremt fattiga i stället har börjat stiga igen.
Detta innebär att det nu krävs gemensamma insatser i form av andra satsningar och program.
Studier visar att de allra fattigaste drabbas hårdast av pandemins konsekvenser. Det är inte särskilt överraskande. Dock visar data att även befolkningsgrupper som tidigare har kunnat undgå fattigdomen har drabbats hårt av konsekvenserna.
Uppgifter från Världsbanken visar att många som nu har blivit fattiga bor i städer och försörjer sig inom den informella sektorn eller tillverkningsindustrin, snarare än inom jordbruket. Länder som är drabbade av konflikter har dessutom drabbats särskilt hårt.
Utvecklingen visar vilket omfattande arbete som krävs för att hantera pandemins konsekvenser – men också på hoten mot hela utvecklingsagendan.
En negativ utveckling för vissa av utvecklingsmålen innebär samtidigt också ett hot mot andra målsättningar.
Under pandemin har finansieringen för vissa av utvecklingsmålen minskat i högre grad än andra. Nya uppgifter visar att i synnerhet satsningar på utbildning och för att bekämpa ojämlikhet och könsbaserade orättvisor har drabbats under pandemin.
Eftersom pandemin inte visar några tecken på att vara över krävs det nu åtgärder för att bemöta denna utveckling. Vi måste inse att alla utvecklingsmål – och kampen för en hållbar utveckling som helhet – nu är hotade.
Åtgärderna för att bemöta pandemins konsekvenser måste också bygga på kunskapen om hur olika utvecklingsfrågor hänger samman – och påverkar varandra. Om pandemins effekter ska kunna bekämpas effektivt krävs det därför långsiktiga och nödvändiga investeringar som är inriktade på alla dessa delar.
*Purnima Mane är en internationell expert på jämställdhets-, befolknings- och utvecklingsfrågor. Hon har bland annat varit biträdande chef för FN:s befolkningsfond och biträdande generalsekreterare för FN.
