New York, 211217 (IPS) – Ny forskning visar att de stora folkliga protesterna har ökat snabbt i världen på senare år. Och i en alltmer polariserad värld kan covid-19-pandemin skapa en ännu större frustration och ilska. Det skriver Walden Bello och Isabel Ortiz i denna kommentar.
Ny forskning visar att protestaktionerna ökar i världen. I studien har nästan tre tusen demonstrationer som genomförts sedan början av 00-talet analyserats. De ägde rum i över ett hundra av de länder i världen där över 93 procent av alla människor bor.
Studien visar att antalet protestaktioner från och med 2006 ökade under varje år fram till 2020. Ökningen inleddes i samband med finanskrisen 2007–2008 och intensifierades ytterligare i samband med de åtstramningspaket som genomfördes världen över efter 2010.
I takt med detta ökade frustrationen över bristen på hyggliga arbeten, försvagade sociala skyddsnät och en minskande tillgång på offentlig service, mot orättvisa skatter och en upplevd avsaknad av verklig demokrati samt bristen på ansvarsskyldighet hos beslutsfattare.
Detta ledde till en ny våg av mer politiska protester under 2016 – inriktade mot den rådande politiska och ekonomiska ordningen. Globala opinionsundersökningar visar samtidigt på ett ökande missnöje och bristande förtroende för världens regeringar.
I allt högre grad är det inte bara aktivister och fackligt engagerade som demonstrerar – utan även många andra grupper och medborgare som upplever att de har blivit utestängda från de politiska processerna och förbisedda av de etablerade partierna.
Den nyliberala politik som har dominerat i flera decennier har skapat en enorm ojämlikhet och underminerat inkomster och välmående inom flera samhällsklasser. Det har i sin tur lett till att fler känner sig utsatta för orättvisor och upplever att demokratierna inte fungerar – och drivit på frustationen över utebliven ekonomisk och social utveckling.
Och medan medierna ofta beskriver protesterna som sporadiska och icke-organiserade upplopp så visar det sig att de flesta protester både är välplanerade och har tydliga mål.
Den främsta orsaken till över 1 500 protester var olika politiska och demokratiska brister, medan något fler, drygt 1 800 protester, handlade om ekonomiska rättvisefrågor. Drygt 1 300 av protesterna handlade om krav på utökade medborgerliga rättigheter av olika slag. Detta medan knappa 900 protester var inriktade på bland annat miljö- och klimatfrågor.
Det är inte bara antalet protester som har ökat, utan även antalet deltagare. Minst 52 av de analyserade protesterna uppges ha samlat minst en miljon deltagare. Det innebär att flera av de största protesterna i historien inträffade mellan 2006 och 2020. Allra störst var de protester som genomfördes i Indien under 2020 mot planerade liberaliseringar av jordbrukspolitiken.
Under 2010-talet har också de högerextrema demonstrationerna som genomförs i världen blivit fler. Dessa har samlat deltagare som i många fall attackerar den liberala demokratins grunder eller som vänder sig mot muslimer och flyktingar. Även om dessa demonstranter har en retorik som är kritisk mot eliten så är de högerextrema grupperna inte främst intresserade av att ändra maktbalansen i samhället, utan mer inriktade på att vända sin frustration mot olika minoriteter.
Den överväldigande majoriteten av demonstrationerna har i stället varit samlade kring progressiva krav på verklig demokrati, medborgerliga rättigheter och större global ekonomisk rättvisa.
Samtidigt som ny forskning visar att det råder en minskad politisk stabilitet på global nivå, så finns det också lösningar. Världens regeringar måste lyssna på proteströrelserna och agera därefter.
De krav som människor världen över ställer har mycket gemensamt. Det handlar om en respekt för de mänskliga rättigheterna och för de målsättningar som slagits fast i FN:s gemensamt överenskomna globala utvecklingsmål.
*Walden Bello är adjungerad professor i sociologi vid State University i New York och ordförande för den Bangkok-baserade tankesmedjan Focus on the Global South. Isabel Ortiz är chef för programmet för global social rättvisa vid organisationen Initiative for Policy Dialogue, och har tidigare arbetat för FN-organen ILO och Unicef.
