Kommentar: Nya samarbeten krävs i kampen mot antibiotikaresistens

211122 (IPS) – Coronkrisen har visat vad världen kan uppnå med hjälp av massiva investeringar samt nya tekniska och innovativa samarbeten. Nu är det dags att gå samman för att bemöta det globala hot som den ökande antibiotikaresistensen innebär. Det skriver Mukesh Kapila, professor i global hälsa vid Manchesters universitet, i denna kommentar.

Under historien har fler människor dött av smittsamma sjukdomar än av våld och svält. Men 1941 kunde läkare i Oxford för första gången testa penicillin på en patient. Sedan dess har penicillinet och dess efterföljare räddat livet på många miljontals människor.

När jag som läkare besökte Gulu-sjukhuset i Uganda var det dock hjärtskärande att uppleva hur patienter avled trots att de behandlades med antibiotika. En av dem var Sara, en flykting från Sudan, som avled eftersom den antibiotika som var tillgänglig inte verkade mot den livmoderinfektion hon hade drabbats av. Och sjukhuset hade inte tillgång på modernare former av antibiotika.

Antibiotikaresistens leder till att läkemedlen inte längre fungerar och hänger samman med en över- och felanvändning av antibiotika, vilket är ett globalt problem.

I många utvecklingsländer säljs antibiotika receptfritt. Det har exempelvis lett till att invånarna i det fattiga området Kibera i Kenya konsumerar mer antibiotika än genomsnittsamerikanen.

När en fattig patient inte har råd med hela behandlingen tvingas de nöja sig med ett fåtal tabletter. Samtidigt innebär bristande hygieniska förhållanden och avsaknad av rent vatten och fungerande avlopp en ökad risk för sjukdom. Vilket i sin tur ökar efterfrågan på antibiotika.

De största problemen finns dock inom djurhållningen. Två tredjedelar av all antibiotika konsumeras av boskap. Det leder i sin tur till att kraftiga läkemedel tränger ned i vatten och marker och når människor via maten.

För närvarande beräknas närmare 700 000 människor om året avlida på grund av antibiotikaresistens. Det är en siffra som 2050 kan ha ökat till tio miljoner människor om året. Det handlar om ett av de största globala hälsohoten.

Av dessa skäl behövs det nu en ny och offensiv satsning för att bemöta hotet. För detta krävs det en organisation med bred global legitimitet, stark politisk förankring, enorma resurser, samt kapacitet som inom en rymdmyndighet och kampanjförmåga som hos en skicklig ickestatlig organisation. Och kunskaper om hur man samverkar mellan offentliga och privata aktörer.

Antibiotikaresistensen har förödande konsekvenser. Den leder till att människor blir sjukare och att familjer blir allt fattigare. Och till att människor dör av sjukdomar som tidigare var lätta att behandla. Den leder också till att det blir mer riskabelt att genomföra organdonationer och att behandla människor mot cancer.

Problemen uppfyller kriterierna för en pandemi. Men trots detta har satsningarna på att utveckla nya antibiotika avstannat.

Det kan ta upp emot 15 år och kräva miljardbelopp att utveckla en ny antibiotika. Men sedan finns risken att fattiga patienter inte har råd att köpa läkemedlet och att konsumtionen måste begränsas för att förhindra framtida resistensproblem

Företag som har rättigheterna över vissa antibiotika kan samtidigt göra stora vinster på dessa.

Detta medan det finns 20 behandlingsbara tropiska sjukdomar som slår hårt mot 1,7 miljarder människor, främst i Afrika och Sydasien, som förblir bortglömda. Vilket beror på att läkemedlen är för billiga för att de ska ge tillräcklig vinstmarginal.

När aidsepidemin var som värst tog Indien och Sydafrika täten i kampen för att upphäva de hårda reglerna mot tillverkningen av så kallade generiska bromsmediciner. Det kom att rädda mängder av människoliv.

På samma sätt behövs i dag en kampanj för att se till att alla världens länder får tillgång till antibiotika som är effektiv. Samtidigt visar den pågående striden om rätten att få tillverka covid-19-vacciner att det inte kommer att bli en enkel uppgift.

Världshälsoorganisationen har tillsammans med andra institutioner lanserat en handlingsplan för att bemöta problemen med ökande antibiotikaresistens.

Men det krävs mer, och det snabbt. På grund av en allt för teknokratisk inställning och bristande finansiering har inte de resultat som krävs kunnat uppnås.

De tidiga aidsaktivisterna lyckades skapa en stor global rörelse som skakade om gamla institutioner och lyckades få fram de enorma resurser som behövdes för forskning, preventivt arbete och för behandling. De lyckades även locka fram viktiga innovationer inom forskningen. Det ledde även till bildandet av FN-organet Unaids och Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria.

Coronakrisen har rekordsnabbt visat vilka genombrott som kan åstadkommas med hjälp av massiva investeringar. Pandemin har även lett till innovationer kring hur sociala skyddsnät kan säkerställas – och visat att makthavare kan ställas till svars. Men krisen har även lett till fördjupade orättvisor.

Samtidigt visar coronakrisen hur en samlad global organisation skulle kunna arbeta för att bekämpa antibiotikaresistensen – genom att utmana interna rivaliteter mellan institutioner och genom att vidga människors tankemönster.

*Mukesh Kapila, är professor emeritus i global hälsa och humanitära frågor vid Manchesters universitet.  En längre version av denna artikel har även publicerats av det digitala magasinet The Conversation.