New York, 201207 (IPS) – FN:s säkerhetsråd har ofta förblivit i det närmaste lamslaget – i synnerhet när någon av rådets permanenta medlemsländer valt att skydda sina egna eller sina allierades intressen.
FN:s säkerhetsråd är det internationella organ som ansvarar för att upprätthålla den globala freden och säkerheten. Men det är en institution som ofta har förblivit tyst. I synnerhet sker detta när någon av de fem permanenta medlemmarna med vetorätt – där USA, Storbritannien och Frankrike ingår på den ena sidan och Ryssland och Kina på den andra – beslutat sig för att skydda sin nationella intressen, eller sina allierades.
Detta samtidigt, vilket även New York Times påpekade förra veckan, det nya politiska världsläget med ”ett aggressivare Ryssland” och ett ”Kina på uppgång”, även kommer att avspeglas i säkerhetsrådet.
Säkerhetsrådet har varit verksamt i nästan 75 års tid. Ett av dess stora misslyckanden är att man inte lyckat få ett slut på den israeliska ockupationen av Palestina, eller ens kunnat driva igenom FN:s egna resolutioner.
Säkerhetsrådet har också förblivit låst, eller misslyckats med att lösa, flera av de militära konflikter eller oroligheter som pågår i världen. Däribland i Syrien, Jemen, Libyen, Afghanistan, Myanmar, Hongkong, Somalia, Västsahara, och på senare tid, i Etiopien.
Men organets kanske allra största misslyckande är att man inte lyckats bemöta det illegala övertagandet av andra territorier som gjorts av vissa medlemsländer. Det säger professor Stephen Zunes vid University of San Francisco, som har skrivit mycket om politiken inom säkerhetsrådet, till IPS.
Som exempel nämner han att både Israel och Marocko skyddats av sina allierade permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, samtidigt som även Ryssland klarat sig trots dess annektering av Krim-halvön.
Stephen Zunes lyfter även fram att säkerhetsrådet inte lyckades genomdriva sina egna resolutioner gentemot Indonesien efter erövringen av Östtimor eller den dåvarande sydafrikanska apartheidregimens ockupation av Namibia. I stället tvingades dessa länder senare dra sig tillbaka, snarare på grund av internationella kampanjer från det civila samhället.
Samtidigt menar han att USA har förmått FN att införa hårda sanktioner mot fiendestater med hänvisning till olika överträdelser, samtidigt som man lyckats förhindra att FN bedrivit samma linje mot USA-allierade länder som begått liknande brott.
Stephen Zunes lyfter även fram att Ryssland har missbrukat sin vetorätt till att skydda Syrien, trots de grova brott mot internationella humanitära lagar som begåtts i landet.
Han menar att ansvaret för säkerhetsrådets misslyckanden inte i första vilar hos FN, utan snarare hos de fem permanenta medlemmarna.
