201203 (IPS) – Covid-19-pandemin är den värsta gemensamma hälsokris som drabbat världen sedan hiv och aids. Arbetet mot hiv-epidemin visar samtidigt vad världen kan åstadkomma genom samarbeten – och där finns det erfarenheter att lära av. Det skriver professor Linda-Gail Bekker vid Kapstadens universitet i denna kommentar.
Coronapandemins framfart över världen har skapat förödelse i sjukvårdssystem och ekonomier medan regeringar infört drastiska åtgärder för att försöka stoppa smittspridningen.
Pandemin är den värsta gemensamma hälsokris världen ställts inför sedan hiv och aids, som också har förblivit ett stort hot mot människors hälsa och välstånd.
Under de senaste 40 åren har närmare 32,7 miljoner människor dött i aids-relaterade sjukdomar. I skrivande stund har drygt 1,4 miljoner människor dött i covid-19 under loppet av endast ett år.
Kampen mot hiv och aids har pågått under en mycket längre tid än arbetet mot covid-19, men den är också ett exempel på vad som kan uppnås när människor och länder samarbetar. Organisationer som WHO, FN-programmet Unaids samt International Aids Society har bidragit till att snabbt kunna förmedla information och kunskaper mellan olika länder.
Genom internationella samarbeten har världen lyckats mobilisera de resurser som krävts för att minska sjukligheten och dödligheten i aids i världens låg- och medelinkomstländer. Under de senaste tio åren har antalet aidsrelaterade dödsfall på global nivå minskat med 39 procent.
Internationella organisationer och grupper har även tagit kampen mot de höga priser på bromsmediciner som många invånare i utvecklingsländer tidigare inte hade råd med.
I Sydafrika, ett av de länder som varit hårdast drabbat av hiv, kostade en daglig dos av den enklaste bromsmedicinen motsvarande 250 rand 2002. I dag kostar en dags behandling med bättre mediciner bara några rand.
Samarbeten har också lett till att läkemedel har kunnat utvecklats och testas på olika befolkningsgrupper i världen. Och med hjälp av globala riktlinjer och utbildningsprogram har sjukvårdens kvalité kunnat standardiserats för att hålla en hög kvalité.
Många av dessa framgångar är resultatet av människors kamp. Det krävdes en långvarig och ihärdig aktivism för att få ned läkemedelspriserna i utvecklingsländerna, och det behövs ett fortsatt engagemang för att upprätthålla en inkluderande resursfördelning.
Samtidigt är problemen med hiv och aids fortsatt stora, i synnerhet i länder där det saknas politisk vilja att genomföra evidensbaserade insatser gentemot sårbara och stigmatiserade befolkningsgrupper. Ett sådant problem är länder som inte är beredda att avkriminalisera homosexualitet – vilket i sin tur resulterar i att fler riskerar att drabbas av hiv trots att det går att förebygga.
Alla dessa erfarenheter bör beaktas medan världen förbereder nästa fas i kampen mot covid-19. De insatser som gjorts för att begränsa och hantera hiv och aids har haft en avgörande betydelse för att se till att inga länder eller befolkningar, oavsett deras utvecklingsstatus, har hamnat på efterkälken.
I dag finns det farhågor för att utvecklingsländerna ska exkluderas när det gäller fördelningen av effektiva vacciner mot covid-19. Samtidigt finns de globala mekanismer som behövs redan på plats i dag, vilket kan uppmuntra till, och möjliggöra, en global solidaritet.
WHO etablerade i våras, tillsammans med flera andra internationella organisationer, initiativet Covax, som syftar till att säkerställa en rättvis fördelning av covid-19-vaccin. Det är en satsning som är i behov av fortsatt stöd.
Med hjälp av effektiva vacciner kanske kampen mot covid-19 snart kan nå sitt slut. När det gäller hiv har dock arbetet för att skapa ett vaccin varit mer komplicerat och nedslående. Samtidigt visar det oöverträffade arbetet från privata läkemedelsbolag för att få fram ett vaccin mot covid-19 hur mycket som kan åstadkommas när alla parter engagerar sig. Arbetet mot hiv och tuberkulos är i behov av liknande insatser.
*Linda-Gail Bekker är professor och biträdande chef för Desmond Tutus hiv-center vid institutet för smittsamma sjukdomar och molekylärmedicin vid Kapstadens universitet. En längre version av denna artikel har även publicerats av det digitala magasinet The Conversation.
