New York, 201123 (IPS) – Under pandemin har de väpnade styrkorna fått utföra många viktiga civila uppgifter i Latinamerika. Men analytiker varnar nu för en utveckling där regeringarna även i framtiden låter militären sköta grundläggande tjänster – samtidigt som soldaterna också kan användas för att tysta kritiska röster.
I samband med coronapandemin har latinamerikansk militär bland annat tillverkat skyddsutrustning, stått för leveranser av matbistånd och vårdat civila på sjukhus.
Minst ett dussin länder i regionen har även skickat ut soldater för att bevaka att restriktioner följs – ofta genom att utöva övervåld mot i första hand fattiga arbetare inom den informella sektorn.
Vissa analytiker varnar för att militariseringen av olika samhällsuppgifter kommer att normaliseras efter pandemin, på grund av avsaknaden av välfungerande civila institutioner.
Adam Isacson, expert på försvarsfrågor vid människorättsorganisationen Washington Office on Latin America, Wola, säger att många länder kommer att uppleva en övergång till styren där militärens makt är betydligt starkare.
– Det kommer att ta lång tid för Latinamerika att repa sig efter pandemin. Människor kommer att känna sig otrygga och kommer sannolikt att ha ett lägre förtroende för sina regeringar, säger han.
Enligt Adam Isacson är utvecklingen särskilt oroande i bland annat Honduras och Guatemala, länder vars presidenter på senare tid med stöd av armén har nedmonterat internationella kommissioner med uppgift att motarbeta korruption.
Över stora delar av världen är det vanligt att armén används för att bemöta stora naturkatastrofer eller hälsokriser, eftersom de civila institutionerna ofta saknar den kapacitet som krävs. Men analytiker menar att det i Latinamerika finns en förhöjd risk för att militärmakten kommer att ha kvar sin centrala ställning även efter krisen.
Sedan pandemin började har militärer blivit utstationerade i Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, El Salvador, Honduras, Mexiko, Peru och Venezuela. Detta för att bevaka och bemanna kontrollstationer, se till att hålla gränser stängda tillfälligt – och i vissa fall för att gripa personer som brutit mot restriktioner. Under de första veckornas nedstängningar greps tusentals personer av militären i Peru, och hundratals i El Salvador.
Latinamerikaexperten Kristina Mani vid Oberlin College i Ohio, som skrivit en bok militärens roll i samband med demokratiseringen av Chile och Argentina, säger att utvecklingen inte nödvändigtvis innebär en förhöjd risk för militärkupper. Men samtidigt menar hon att militärens växande ansvar för civila uppgifter också kommer att innebära att deras inflytande ökar.
– De väpnade styrkorna kommer att genomföra de uppgifter de får av civila myndigheter. Det kommer troligen att resultera i att de kommer att kräva större resurser och får större möjligheter att ifrågasätta civila ledare. Militären kommer att få ett ökat inflytande i de länder där de utnyttjas mest, säger Kristina Mani.
Human Rights Watch uppger att säkerhetsstyrkorna i Venezuela sedan i mars har utnyttjat coronapandemin för att godtyckligt kunna gripa journalister, sjukvårdspersonal, människorättsförsvarare och politiska motståndare.
Även i Bolivia uppges restriktionerna ha utnyttjats för att med hjälp av militären undertrycka politiska demonstrationer mot den dåvarande övergångsregeringen.
Statsvetaren och Latinamerikaexperten Brett Kyle vid Nebraskas universitet, säger att de civila institutionerna i regionen sedan länge har misslyckats. Det gäller i synnerhet problemen med offentlig trygghet och säkerhet, samt rättsstatens arbete. Han säger att många regeringar har valt att vända sig till militären för att få snabba resultat. Detta i stället för att satsa resurser på att stärka de civila institutioner som ansvarar för dessa områden.
Men att militärens roll var på väg att stärkas var tydligt i flera länder redan innan pandemin. Exemplen är flera bara under de senaste två åren.
I Guatemala omgav sig president Jimmy Morales med militära företrädare i samband med att han meddelade att den FN-stöttade sanningskommissionen CICIG lades ned. I Mexiko har ett nationalgarde bildats, som till stora delar består av militär personal. I Brasilien har president Jair Bolsonaro uppmanat till högtidlighållanden av den militärkupp som genomfördes i landet 1964. I Honduras har en ny polisstyrka bildats, vilken slog till hårt mot protester i landet i slutet av förra året. I El Salvador skickade president Nayib Bukele i början av året in militärer i parlamentet för att utöva påtryckningar på ledamöterna.
Och i Ecuador, Peru och Chile har presidenterna i sällskap av högt uppsatta militärer gått ut och meddelat tillslag mot demonstrationer.
I Mexiko hölls militären länge utanför de civila uppgifterna. Men med början under 2006 har soldater skickats ut på gatorna för att delta i kampen mot den organiserade brottsligheten. Och sedan president Andrés Manuel López Obrador kom till makten i slutet av 2018 har militärens mandat utökats. Allt fler uppgifter har tilldelats landets armé, trots att det handlar om en institution som ofta anklagas för olika former av människorättsbrott.
Samtidigt pågår det också en annan utveckling i regionen, där allt fler folkliga sociala rörelser vuxit sig allt starkare. Förra året deltog miljontals människor i demonstrationer i länder som Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Peru och Venezuela för att protestera mot korrumperade ledare och med krav på fria och demokratiska val.
– Den våg av protester som vi upplevde under 2019 kommer att återkomma och bli ännu starkare – i synnerhet med tanke på alla som kommer att vara arbetslösa eller undersysselsatta under en djup ekonomisk tillbakagång, säger Adam Isacson.
I kombination med militärens stärkta makt kommer detta enligt honom också att innebära ett mycket större hot för framtida oroligheter och konflikter.
*En längre version av denna artikel har även publicerats av nyhetssajten Equal Times
