201118 (IPS) – Många tusentals fler barn i Zimbabwe har börjat arbeta som gatuförsäljare på grund av coronakrisens ekonomiska konsekvenser. Mer måste nu göras för att skydda de barn som tvingas ut på gatorna för att överleva. Det skriver sociologiforskaren Getrude Dadirai Gwenzi i denna kommentar.
Allt fler familjer i Zimbabwe har fått svårt att försörja sina barn på grund av den svåra ekonomiska situationen i landet – en kris som har förvärrats ytterligare på grund av pandemin. FN:s livsmedelsprogram beräknar att hälften av befolkningen i landet kommer att ha bristande tillgång på mat i slutet av detta år.
Samtidigt beräknar Zimbabwes fackförening för gatuförsäljare, Viset, att ytterligare närmare 20 000 barn i landet har börjat arbeta som försäljare sedan coronakrisen började.
Barn som försörjer sig på gatorna har sedan länge varit ett fenomen i Zimbabwe, men mycket tyder alltså på att problemen har förvärrats på senare tid.
Det är uppenbart att den grundläggande orsaken är fattigdom. Men arbetet innebär också att barnen löper en förhöjd risk att utsättas för annan exploatering, samtidigt som de uteblir från skolan.
Sedan 16 år tillbaka finns det i Zimbabwe en handlingsplan för föräldralösa eller utsatta barn, som föreskriver vilket stöd dessa barn ska ges.
Samtidigt saknas mycket i denna handlingsplan. Ett problem är att den breda definitionen av utsatthet gör att många barn hamnar mellan stolarna och inte får någon hjälp. Ett annat är att det saknas ordentligt statistik över hur många de utsatta barnen är, och att forskningen är eftersatt.
Dessutom har de statliga insatserna, i form av bidrag till barnens familjer, inte nått ut till de mest utsatta grupperna. Granskningar har visat antalet familjer som fått dessa bidrag ligger långt under behoven.
Att allt fler barn nu tvingas arbeta på gatorna är ytterligare ett bevis för att handlingsplanen inte har fungerat.
När barn, som kan vara så unga som tio år, får arbeta i många timmar på gator eller marknader så går också en del av deras barndom förlorad. De förlorar inte bara skoltid, utan också alla andra aktiviteter som ett barn har behov av – vilket i sin tur får långtgående konsekvenser för deras utveckling.
Myndigheternas möjligheter att genomföra stödinsatser är dessutom mycket begränsade på grund av avsaknaden av resurser. Detta hänger samman med att så många zimbabwier valt att lämna landet på grund av den ekonomiska krisen.
Det myndigheterna i första hand gör i dag är att skicka hem barn som befinner sig på gatorna. Men så länge som deras familjer inte erbjuds några andra inkomstmöjligheter kommer barnen bara att återvända igen.
Ett annat problem är att det finns en kulturell acceptans för att barn ska bidra till familjernas ekonomi. En del föräldrar menar att barn genom att arbeta får träna på att bli ansvarstagande vuxna.
Det myndigheterna skulle behöva göra för att motverka barnarbetet är att i högre grad identifiera de familjer som ligger i riskzonen. De sociala satsningarna måste dessutom utökas för att nå ut till fler familjer där barnen lever i en utsatt situation.
*Getrude Dadirai Gwenzi är sociolog med inriktning på afrikanska barns välfärd, vid Lingnan University. En längre version av denna artikel har även publicerats av det digitala magasinet The Conversation.
