Jakarta, 200403 (IPS) – Avverkning av mangroveskogar och utarmning av fiskevatten kan få ödesdigra konsekvenser. Men på västra Borneo i Indonesien har småskaliga fiskare lyckats vända utvecklingen.
I årtionden har överfiske och utbredd användning av detonationer, gift och trålar kombinerat med den snabba omvandlingen av mark för att ge plats åt oljepalmsplantager, kraftigt utarmat bestånden av krabba, räkor och fiskar. Det har även lett till minskade fångster och inkomster för invånare i fiskebyn Sungai Nibung, i västra Kalimantan på Borneo.
För att få det att gå ihop har byns invånare huggit ned mangroveträd för att sälja veden trots att områden har varit skyddade. Men 2017 beslutade miljö- och skogsministeriet i huvudstaden Jakarta att över 3 000 hektar mangroveskogar skulle förvaltas av fiskebyn Sungai Nibung. Sedan dess har de fått ägna sig åt fiske i området men inte tillåtits hugga ner träd.
En av de fiskare som arbetar i området, tvåbarnspappan Samsul, berättar att hans inkomster sedan dess har mer än fördubblats.
– Jag har arbetat som fiskare sedan barndomen. Innan 2017 var min inkomst omkring sex dollar (cirka 62 kronor) per dag. Nu tjänar jag omkring 18 dollar (cirka 186 kronor) per dag.
Han kunde själv inte avsluta grundskolan på grund av fattigdomen.
– Nu hoppas jag att min inkomst kommer att öka så att mina barn kan få en högre utbildning.
Fyrabarnspappan Muhammad Tahir, 47, som också bor i Sungai Nibung har en liknande erfarenhet.
– Min inkomst var osäker förr, men nu tjänar jag i genomsnitt 242 dollar (2 500 kronor) per månad. Det har gett mig möjlighet att skicka mitt näst äldsta barn till universitetet i staden Pontianak och min yngsta till högstadiet. Dessutom kan vi spara omkring 6 dollar (62 kronor) per månad.
Minimilönen i västra Kalimantan på Borneo är omkring 140 dollar (1 500 kronor) per månad.
Svarif Ibrahim har varit byledare i Sungai Nibung sedan 2005. Han berättar att byborna beslutade sig för att dela upp skogarna som lokalt kallas ”hutan desa” i olika zoner för utveckling, skydd och hållbar användning.
Utvecklingszonen täcker ett område på 1 800 hektar och är avsedd för fiske och mellan 400 och 600 hektar är skyddade områden där forskning och utbildning sker. Omkring 600 hektar används för hållbart jordbruk, till bland annat risodling.
– Först var det en utmaning, men vi kunde till slut enas om att floder och bifloder i utvecklingszonen skulle vara stängda för fiske i tre månader i rad vid olika tidpunkter under året för att krabbor, fiskar och räkor skulle kunna föröka sig och bestånden öka, säger Svarif Ibrahim.
Aktivisten Riansvah som arbetar för organisationen Planet Indonesia Foundation och som hjälpt byborna i området att gå över till ett hållbart fiske, berättar att fem floder och bifloder stängdes för fiske vid första tillfället i augusti till oktober 2017.
– Sedan dess har 11 av byns 21 floder och bifloder varit stängda och öppna för fiske växelvis under olika delar av året.
Från den 22 mars och den 22 juni i år är det stopp för fisket i fem av floderna och bifloderna. Under denna period har två personer i taget ansvar för att patrullera i området och säkerställa att ingen bryter mot avtalet, berättar Riansvah.
Systemet som använts i tre år har visat sig förbättra inkomsterna för lokalbefolkningen – men viktigast av allt är att byborna har varit med och räddat mangroveskogarna. Lokalbefolkningen har numera bättre kunskap om hur viktiga mangroveskogarna är för ekosystemen vid kusten.
– Nu vet fiskare här hur viktiga mangroveskogarna är för krabbornas, räkornas och fiskarnas fortlevnad och de har kommit överens om att sluta använda detonationer, gift och trålar, berättar byledaren Svarif Ibrahim.
Dessutom har folk i området planterat över 32 hektar mangroveskogar sedan 2017 berättar Riansyah.
