New York, 190215 (IPS) – Medan Donald Trump kämpar vidare för att bygga sin mur mot Mexiko bor det redan runt 750 000 papperslösa bara i delstaten New York. Pedro är en av dem. Liksom många andra lämnade han sin familj bakom sig när han begav sig till USA med drömmar om att lyckas. Och liksom så många andra väntar han fortfarande på att förverkliga sina drömmar för att sedan kunna återvända hem.
I november 2005 kom vännen Hilarino förbi hans bostad i Oaxaca i Mexiko i en röd skinande bil. ”Pedro!”, ropade han. ”Vi drar i mars, det finns en väg norrut i USA som löper längs havet”. Det väckte Pedros förhoppningar. Barndomsvännen var på besök från sitt nya hem i Kalifornien.
– Jag såg honom med den där bilen och tänkte att det finns pengar att göra där uppe, eller åtminstone en massa arbetstillfällen, berättar Pedro.
Efter mötet med Hilarino gick Pedro in och berättade för sin hustru Camila att han bestämt sig för att lämna landet. Han skulle resa till USA.
Nu har det gått tolv år sedan han tog sig över gränsen som papperslös migrant och Pedro arbetar på en deli på övre Manhattan. Han kastar maten på grillen med stor precision, breder smörgåsar, täcker bagels med färskost och steker hamburgare och kött.
Varje vecka står han bakom spisen åtta timmar om dagen, från måndag till lördag. Under tiden pratar han med sina kollegor, som nästan alla är mexikaner som tagit sig över gränsen till fots.
Hans närmaste vän Samuel lämnade Mexiko för 20 år sedan då han var 15. Nu är han gift och har tre barn, och även flera andra av hans arbetskamrater har med tiden bildat familj här i USA.
Under arbetspasset täcks Pedros mörka hår under en vit huvudduk som påminner om en kockmössa. Själv lärde jag känna dem – Samuel, Juana, Jose, Lupe och Pedro – när jag flyttade hit till New York 2017. De blir glada när de möter spansktalande kunder och jag som kommer från Spanien blev väl mottagen.
Pedro säger att Donald Trump skrämmer honom.
– Han är inte bra för invandrare, han är bara rik, säger han.
Själv hoppades han att Hillary Clinton skulle vinna valet 2016. ”Så du är demokrat?”, frågar jag.
– Det skulle man kunna säga, säger Pedro samtidigt som han tittar på Samuel och båda börjar skratta.
Fram till att han fyllde 23 hade Pedro bott i Oaxaca i hela sitt liv. I fyra år arbetade han som polis i hemstaden. Lönen räckte för att försörja honom och hustrun och deras treåriga dotter. Men den räckte inte till att köpa en bit mark, starta ett företag eller göra något annat utöver att klara de dagliga utgifterna.
Och Pedro hade tröttnat på det. Hans arbete var både farligt och trist.
– Jag är inte säker på att jag levt i dag om jag hade stannat kvar.
Pedro kunde aldrig veta när knarkmaffiorna skulle muta poliserna, eller mörda dem.
– Jag höll på att bli tokig, säger han.
När han först berättade för sin gravida hustru att han tänkte ge sig av till USA skakade hon bara på sitt huvud. När hon fött parets andra dotter sade Pedro till Camila att han definitivt hade bestämt sig. Hon hänvisade till att han både hade ett arbete och sin familj i Mexiko, men Pedro lyssnade inte på henne.
I februari 2006 ringde så vännen Hilarino och berättade att Pedros resa kunde bli av i början av mars. Han sade upp sig från jobbet, packade en liten väska med tortillabröd och bönkonserver och på morgonen steg han upp och gav sig iväg.
Camila bönade och bad att han skulle stanna och hänvisade till de två döttrarna. Men Pedro hade bestämt sig. Än i dag beklagar sig Camila över att Pedro inte grät när han gav sig av.
– Jag stålsatte mig, säger han.
Resan mot USA inleddes med en bussresa från Oaxaca till gränsen mot Arizona, tillsammans med ett tiotal andra. Gruppens ledare var en “coyote”, en människosmugglare som hjälper andra att ta sig över gränsen till USA.
Sedan Donald Trump kom till makten har dessa coyotes kunnat höja sin arvoden till hisnande nivåer. Men för tolv år sedan låg kostnaden för Pedro på mer blygsamma 1 300 dollar.
Efter två dagars bussresa var de framme vid gränsen. Nu inhandlades vätska inför resenärernas torraste resa i deras liv. Och inom kort förvandlades de alla till oönskade och papperslösa migranter. De gick under nätterna för att undkomma värmen och resan tog dem fyra dygn.
– Jag visste inte var vi var och när du väl befinner dig i öknen får du vara beredd på vad som helst.
Första övernattningen i öknen blev gruppen väckta av en person i sällskapet som plötsligt fått för sig att gränsmyndighetens personal hade upptäckt dem. Alla började springa, innan de förstod att det var falskt alarm.
– Åh, herregud, vad rädd jag var, berättar Pedro.
Den tredje dagen fick gruppen slut på allt vatten, men de lyckades till sist ta sig till Phoenix i Arizona. Då hade gruppen gått i över 80 timmar och bara levt på bröd och konserverade bönor. Väl framme i Phoenix hade människosmugglaren arrangerat för en ny bussresa vidare till Los Angeles.
– Han var en mycket bra människa. Jag har hört andra historier om kidnappningar och mord. Men vår coyote gjorde allt som han hade utlovat och vi lyckades alla ta oss till Los Angeles, berättar Pedro.
Samtidigt påminner Pedro om att mycket har hänt sedan 2006 och han menar att gränsregionerna är mycket farligare i dag på grund av knarkmaffiorna. Men det är inte bara de kriminella grupperna som utgör ett hot mot migranterna. Sedan hösten 2006 har även USA stärkt gränsbevakningen vilket gjort det allt svårare att ta sig in till landet till fots.
Och under president Donald Trump har allt fler migranter gripits. Pedro säger att han hade tur som tog sig hit när han gjorde det.
När han väl var framme i Kalifornien skaffade sig Pedro ett falskt id-kort och började leta efter arbete. Under det första halvåret arbetade han som fruktplockare. Han kunde skicka hem en del av lönen till Camila och barnen, men han avskydde jobbet och hade börjat längta efter familjen.
– Under de första tre åren kunde jag knappt prata med dem på telefon, säger han.
Under de första åren kunde han inte ha några videosamtal med familjen. Sen slog den nya mobiltekniken igenom på riktigt och sedan dess har familjer återkommande videosamtal med hjälp av olika appar.
– Första gången jag kunde se dem grät jag så mycket. Men det är fortfarande svårt, så oerhört svårt.
Efter nio månader i USA tog sig Pedro till en vän i New York, i jakt på ett nytt arbete. När han väl kom fram snöade det i den stora staden.
– Vad är det här?, frågade jag mig. Jag hade aldrig sett snö förut och visste inte hur jag skulle göra, säger han och skrattar.
Men han kände sig snabbt hemmastadd och bara dagen efter att han anlänt fick han genom en kontakt jobb på delin, och började redan samma kväll. Fram till dess hade Pedro knappt hunnit lära sig någon engelska och till en början fick han jobba som hjälpreda.
Med tiden fick han dock lära sig att laga mat och efter en tid började han arbeta som kock på delin. Det gav honom både chansen att lära sig engelska – och dessutom var lönen högre.
– Jag hade aldrig lagat mat tidigare, hemma var det min fru som gjorde det, som traditionen bjuder.
Sedan dess har han fortsatt att jobba hårt för att kunna skicka tillbaka pengar till familjen i hemlandet. Numera delar han ett rum på Manhattan med en migrant från Ecuador. För sin del av rummet betalar han motsvarande knappa tre tusen kronor i månaden och varje månad kan han skicka hem nästan tjugo tusen kronor till sin familj.
Nu har Camila kunnat köpa lite mark där hemma tack vare pengarna.
– Det hade varit omöjligt om jag inte hade rest hit. Nu har de allt vad de behöver.
Därhemma vill de dock fortfarande att Pedro ska flytta hem igen. Känslan delas av Pedro som hela tiden saknar familjen. I dag är hans döttrar 13 respektive 15 år gamla, och varje dag pratar han länge med dem.
– De flesta av mina vänner vill också resa hem igen, och en av dem gjorde nyligen det. Han hade en flickvän här, berättar Pedro.
När han väl återvänder till Mexiko vill han starta ett eget företag, kanske en restaurang. Men han vet också att när han väl lämnar USA så kommer han aldrig mer att kunna återvända.
– Jag har sagt samma sak i tre års tid nu, men en dag kommer jag att resa tillbaka. Men inte riktigt än.
