Washington, 070928 (IPS) – Charles Fergusons dokument\u00e4rfilm “No End in Sight” handlar om situationen i Irak under de f\u00f6rsta m\u00e5naderna efter att Saddam Hussein hade st\u00f6rtats. Genom intervjuer med flera av nyckelpersonerna ber\u00e4ttar filmen om hur Vita huset genom en serie katastrofala beslut avgjorde den senare utvecklingen i landet.<\/p>\n
<\/p>\n
Vid en presskonferens i Vita huset sommaren 2003 sn\u00e4ste den d\u00e5varande f\u00f6rsvarsminister Donald Rumsfeld fram sitt svar p\u00e5 fr\u00e5gan om Irak h\u00f6ll p\u00e5 att f\u00f6rvandlas till ett moras.<\/p>\n
– Jag sysslar inte med moras.<\/p>\n
Scenen spelas upp tv\u00e5 g\u00e5nger i “No End in Sight”. Charles Fergusons filmdebut – som bel\u00f6nades med ett specialpris av juryn vid \u00e5rets Sundance-festival – analyserar inte Bush-administrationens argument f\u00f6r att inleda kriget. “No End in Sight” handlar ist\u00e4llet om de f\u00f6rsta m\u00e5naderna efter att Saddam Hussein hade st\u00f6rtats – den korta period av beh\u00e4rskade f\u00f6rhoppningar d\u00e5 landet just hade befriats fr\u00e5n sin diktator. Det som g\u00f6r filmen s\u00e5 avsl\u00f6jande – och jobbig att se p\u00e5 – \u00e4r Fegusons ing\u00e5ende analyser av inkompetensen hos den regering som var s\u00e5 ivrig att g\u00e5 i krig att man gl\u00f6mde att fundera p\u00e5 vad som skulle ske efter invasionen. Samlingen av nyhetsklipp, ber\u00e4ttelser och intervjuer beskriver den okunnighet och hybris som fanns inom Vita huset. Ferguson lyckas p\u00e5 ett \u00f6vertygande s\u00e4tt visa hur Bush-administrationen genom en serie beslut banade v\u00e4g f\u00f6r den annalkande katastrofen – och hur Irak blev ett land i kaos under en dysfunktionell ockupationsmakt. Under de tv\u00e5 f\u00f6rsta m\u00e5naderna beg\u00e5r Paul Bremer – som uts\u00e5gs av Bush f\u00f6r att leda \u00e5teruppbyggnaden av Irak – flera allvarliga och o\u00e5terkalleliga misstag. Ett av dessa \u00e4r att s\u00e4tta stopp f\u00f6r en snabb etablering av en lokal regering efter att Bagdad fallit, ett annat att man gjorde sig av med de flesta byr\u00e5krater och tj\u00e4nstem\u00e4n som k\u00e4nde till hur landets myndigheter sk\u00f6ttes. Ytterligare ett omtalat misstag var beslutet att uppl\u00f6sa den irakiska arm\u00e9n, vilket st\u00e4llde en halv miljon m\u00e4n sysslol\u00f6sa. I motsats till uppfattningen att ansvaret f\u00f6r Iraks problem helt vilar p\u00e5 upprorsm\u00e4nnens axlar argumenterar Fergusons film f\u00f6r att koalitionen egentligen f\u00f6rlorade kriget redan under dess f\u00f6rsta m\u00e5nad. Detta eftersom de amerikanska styrkorna, p\u00e5 order av sin ledning, stod \u00e5t sidan och inte beskyddade Bagdads befolkning i samband med den omfattande plundring som f\u00f6ljde efter Saddam Husseins flykt. Ferguson pekar ut “de fyras g\u00e4ng” som ansvariga – vicepresident Dick Cheney, f\u00f6rre f\u00f6rsvarsministern Paul Wolfowitz, Bremer och Rumsfeld. Ingen av dessa herrar har velat st\u00e4lla upp p\u00e5 n\u00e5gon intervju i filmen. President Bush beskrivs i filmen som en tillbakadragen ledare som inte ville l\u00e4sa de bed\u00f6mningar som s\u00e4kerhetstj\u00e4nsten levererade, och som gick stick i st\u00e4v med de ideologiska motiv som hans r\u00e5dgivare ledsagades av. Bush var enligt filmen p\u00e5fallande fr\u00e5nvarande fr\u00e5n beslutsprocessen. Till stor del levereras kritiken i filmen direkt fr\u00e5n de diplomater och generaler, kvinnor och m\u00e4n som fick i uppdrag att p\u00e5 plats \u00e5teruppbygga landet – men vars r\u00e5d bara sveptes \u00e5t sidan av Washington. Bland dessa finns ambassad\u00f6r Barbara Bodine, som bar ansvar f\u00f6r Bagdad, direkt underst\u00e4lld f\u00f6rsvarsdepartementet, och den numera pensionerade generall\u00f6jtnanten Jay Garner, som ansvarade f\u00f6r \u00e5teruppbyggnaden innan Bremer anl\u00e4nde. Men ocks\u00e5 en l\u00e5ng rad personer som misslyckades med att p\u00e5verka Irak-politiken, d\u00e4ribland den tidigare bitr\u00e4dande utrikesministern Richard Armitage, samt \u00f6verste Lawrence Wilkerson, som var d\u00e5varande utrikesministern Colin Powells stabschef. N\u00e4r Barbara Bodine anl\u00e4nde till Bagdad uppt\u00e4ckte hon att hennes personal vare sig hade n\u00e5gra skrivbord eller skrivmaskiner att arbeta med. Dessutom kunde endast fem av de anst\u00e4llda tala arabiska.<\/p>\n
– Ingenting var planerat, erk\u00e4nner hon i filmen. Jay Garner, som bara var p\u00e5 plats i Irak i tv\u00e5 m\u00e5nader innan han ersattes av Bremer, beklagar sig \u00f6ver att han inte fick delta i planeringen av arbetet innan invasionen inleddes. Det organ Garner skulle leda, ORHA – kontoret f\u00f6r \u00e5teruppbyggnad och humanit\u00e4r hj\u00e4lp – stod under Rumsfelds direkta kontroll och hade bildats bara tre m\u00e5nader innan de amerikanska trupperna anl\u00e4nde till Irak. Stadens museer och regeringsbyggnader f\u00f6rblev obevakade och den allm\u00e4nna k\u00e4nslan av oordning f\u00f6rv\u00e4rrade plundringen. Obevakade vapenf\u00f6rr\u00e5d t\u00f6mdes och blivande upprorsm\u00e4n kunde d\u00e4r f\u00f6rse sig med oerh\u00f6rda m\u00e4ngder vapen och ammunition. Det mest f\u00f6r\u00f6dande vittnesm\u00e5let st\u00e5r dock \u00f6versten Paul Hughes f\u00f6r. Han hade ansvaret f\u00f6r att omorganisera den irakiska arm\u00e9n fram till dess att Bremer skulle anl\u00e4nda. Men Hughes f\u00f6rs\u00f6k att vinna de irakiska officerarnas f\u00f6rtroende och bidra till n\u00e5gon form av ordning i det kaos som r\u00e5dde p\u00e5 Bagdads gator omintetgjordes p\u00e5 grund av inkompetensen bland dem som utsetts av Bush.<\/p>\n
I filmen intervjuas \u00e4ven den h\u00f6gt uppsatte s\u00e4kerhetsr\u00e5dgivaren Walter Slocombe, och genom hans uttalande framkommer tv\u00e5 olika s\u00e4tt att se p\u00e5 vad som skedde.<\/p>\n
– Vi uppl\u00f6ste inte n\u00e5gon arm\u00e9, arm\u00e9n uppl\u00f6stes av sig sj\u00e4lv. Det fanns ingen att uppl\u00f6sa, h\u00e4vdar Slocombe. Den ber\u00e4ttelsen v\u00e4grar dock Hughes att st\u00e4lla upp p\u00e5.<\/p>\n
– Om milit\u00e4ren hade h\u00e5llits samman och behandlats med respekt s\u00e5 hade vi kunnat stoppa upproret i dess linda, s\u00e4ger han.<\/p>\n
Enligt Hughes b\u00f6rjade de f\u00f6rsta v\u00e4gbomberna i Bagdad utl\u00f6sas f\u00f6rst flera dagar efter att Bremer officiellt uppl\u00f6st den gamla irakiska milit\u00e4ren. – Jag menar att beslutet att uppl\u00f6sa den irakiska arm\u00e9n kom som en \u00f6verraskning f\u00f6r de flesta av oss, s\u00e4ger Armitage i filmen. – Jag ans\u00e5g att vi just d\u00e5 hade skapat ett problem. Huvudtemat i “No End in Sight” handlar om inkompetens. Filmen visar vad som sker n\u00e4r en liten klick civila i Pentagon kan genomdriva sin politik utan att f\u00f6rst konsultera dem som finns p\u00e5 marken.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Washington, 070928 (IPS) – Charles Fergusons dokument\u00e4rfilm “No End in Sight” handlar om situationen i Irak under de f\u00f6rsta m\u00e5naderna efter att Saddam Hussein hade st\u00f6rtats. Genom intervjuer med flera av nyckelpersonerna ber\u00e4ttar filmen om hur Vita huset genom en… Continue Reading