Rio de Janeiro, 060816 (IPS) – N\u00e4r de flesta socialistiska flaggor har halats fr\u00e5n v\u00e4rldsscenen och den kubanske presidenten Fidel Castro har stigit \u00e5t sidan, \u00e5tminstone tillf\u00e4lligt, \u00e4r anti-imperialistiska k\u00e4nslor troligen det som kommer att vara den kubanska regimens fr\u00e4msta k\u00e4lla till b\u00e5de intern samanh\u00e5llning och internationellt inflytande.<\/p>\n
<\/p>\n
Castro gjorde sitt ber\u00f6mda uttalande: “Historien ska frik\u00e4nna mig” n\u00e4r han 1953 stod inf\u00f6r r\u00e4tta f\u00f6r det misslyckade upproret mot Fulgencio Batistas regim. Den d\u00e5 27-\u00e5rige Castro f\u00e4ngslades, men sex \u00e5r senare lyckades den revolution som han anf\u00f6rde st\u00f6rta diktaturen. Kuba var senare inte framg\u00e5ngsrikt i sina f\u00f6rs\u00f6k att exportera revolutionen genom egna offensiver och st\u00f6d till utl\u00e4ndska v\u00e4pnade grupper. Detta st\u00f6d omfattade \u00e4ven utbildning av tusentals gerillakrigare i Afrika och Latinamerika. Trots det har den karibiska \u00f6n gjort avtryck p\u00e5 den internationella scenen som \u00e4r imponerade f\u00f6r ett litet land med bara 11,2 miljoner inv\u00e5nare.<\/p>\n
Denna aspekt \u00e4r en viktig del av varje utv\u00e4rdering av “Castro-eran”, men historien kommer nog fr\u00e4mst att d\u00f6ma den kubanske ledaren, som fyllde 80 \u00e5r i s\u00f6ndags, f\u00f6r hur han styrt Kuba och efter hur framtiden f\u00f6r landet kommer att utveckla sig: en kollaps, en forts\u00e4ttning eller reformer av det politiska systemet? Kubas mest v\u00e4lk\u00e4nda f\u00f6rs\u00f6k att st\u00f6dja en v\u00e4pnad revolution utanf\u00f6r landets gr\u00e4nser skedde under det misslyckade gerillakriget i Bolivia, som avslutades 1967 med argentin-kubanen Ernesto “Che” Guevaras d\u00f6d. “Skapa ett, tv\u00e5, tre – m\u00e5nga Vietnam”. S\u00e5 l\u00f6d en slogan som anv\u00e4ndes f\u00f6r att bygga upp st\u00f6d till v\u00e4pnade kamper i en rad l\u00e4nder vid den h\u00e4r tiden. M\u00e5let var att bek\u00e4mpa imperialismen och st\u00f6dja vietnameserna i kriget mot USA. Socialistiska grupper bek\u00e4mpade ocks\u00e5 de latinamerikanska diktaturerna som st\u00f6ddes av USA under 1960 och 1970-talet. I Argentina, Brasilien och Uruguay skedde fr\u00e4mst urbana uppror mot diktaturerna \u2013 uppror som byggde p\u00e5 lokala id\u00e9er och villkor, men som var inspirerade av den kubanska revolutionen. M\u00e5nga av de anti-amerikanska rebellerna hade varit p\u00e5 Kuba och f\u00e5tt utbildning och de var \u00f6vertygade om att “en revolution\u00e4rs plikt \u00e4r att g\u00f6ra revolution”.<\/p>\n
Men den tr\u00e4ning de f\u00e5tt p\u00e5 Kuba var i gerillakrigf\u00f6ring p\u00e5 landsbygden, som inte l\u00e4mpade sig f\u00f6r strider i st\u00e4derna. Det s\u00e4ger bland andra Efra\u00edn Mart\u00ednez Platero, f\u00f6re detta ledare f\u00f6r de uruguyanska Tupamaro-rebellerna, i boken “Den om\u00f6jliga revolutionen”, skriven av journalisten Alfonso Lessa.<\/p>\n
Dessa v\u00e4pnade latinamerikanska grupper krossades av milit\u00e4ren och polisen. Det var bara i Nicaragua som den sandinistiska befrielsefronten FSLN fick framg\u00e5ng och lyckades ta makten 1979. Sandinisterna lyckades mycket tack vare ett brett motst\u00e5nd mot Somoza-dikaturen i landet.<\/p>\n
Kubaner var direkt involverade i uppror i flera latinamerikanska l\u00e4nder under 1960-, 1970- och 1980-talet och dussintals d\u00f6dades. F\u00f6rutom i Bolivia fanns det kubanska revolution\u00e4rer i Argentina, Chile, Dominikanska republiken, Grenada, Nicaragua och Venezuela, enligt Dariel Alarc\u00f3n Ram\u00edrez, som sj\u00e4lv stred under namnet “Benigno” och var en av fem \u00f6verlevande medlemmar av Che Guevaras grupp i Bolivia. Benigno deltog f\u00f6rst i den kubanska revolutionen, och utbildade sedan i m\u00e5nga \u00e5r gerillamedlemmar fr\u00e5n andra l\u00e4nder. Men han br\u00f6t med den kubanska regimen 1995, gick i exil i Frankrike och skrev d\u00e4r boken “En kubansk soldats minnen: Revolutionens Liv och D\u00f6d”. I boken riktar han allvarlig kritik mot Fidel Castro, bland annat antyder han att Castro skickade Che till Bolivia f\u00f6r att d\u00f6.<\/p>\n
Enligt Benigno dog kubaner \u00e4ven i Algeriet, Angola, Etiopien, Guinea, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Somalia, V\u00e4stsahara och Uganda. De kubanska trupperna hj\u00e4lpte grupper i dessa l\u00e4nder att bek\u00e4mpa europeisk kolonialism och med regeringsbildningen i flera l\u00e4nder som just blivit sj\u00e4lvst\u00e4ndiga.<\/p>\n
Det viktigaste exemplet \u00e4r Angola, d\u00e4r tusentals kubanska soldater \u2013 mot slutet deltog uppskattningsvis 50 000 \u2013 bidrog till att s\u00e4kra nationens sj\u00e4lvst\u00e4ndighet genom att hj\u00e4lpa till med att stoppa den sydafrikanska milit\u00e4rens invasion och genom att st\u00f6dja MPLA-regeringen. De kubanska trupperna var lojala mot Angolas f\u00f6rste president, Agostinho Neto, som dog 1979, och med hans eftertr\u00e4dare Jos\u00e9 Eduardo dos Santos. 1977 hade de kubanska trupperna en viktig roll i att stoppa ett kuppf\u00f6rs\u00f6k som genomf\u00f6rdes av en utbrytargrupp ur MPLA, en grupp som uppgavs ha st\u00f6d fr\u00e5n Sovjet.<\/p>\n
Vid det h\u00e4r tillf\u00e4llet stod den kubanska regimen i opposition till den sovjetiska \u2013 trots Kubas stora beroende av ekonomisk hj\u00e4lp fr\u00e5n Sovjet. Det ekonomiska st\u00f6det fr\u00e5n Sovjet fortsatte fram tills Sovjetunionen kollapsade 1991.<\/p>\n
Ett mysterium under Castros regim \u00e4r avr\u00e4ttningen av general Arnaldo Ochoa 1989. Ochoa var en hj\u00e4lte fr\u00e5n den kubanska revolutionen som senare ledde operationer i Angola. Pl\u00f6tsligt anklagades han f\u00f6r narkotikabrott, en snabb r\u00e4tteg\u00e5ng genomf\u00f6rdes och han avr\u00e4ttades. Benigno h\u00e4vdar i sin bok att Ochoas illegala handel inte bara hade st\u00f6d fr\u00e5n regimen \u2013 utan till och med var best\u00e4lld av den p\u00e5 grund av att man beh\u00f6vde inkomsterna. Benigno kallar avr\u00e4ttningen av Ochoa f\u00f6r ett s\u00e4tt att blidka de amerikanska myndigheterna \u2013 som ska ha f\u00f6rberett ett tillslag mot den kubanska narkotikahandeln.<\/p>\n
Under perioder ledde ocks\u00e5 Kubas anti-imperialism till att landet hade relationer med icke-socialistiska, nationalistiska milit\u00e4rregimer som tagit makten genom milit\u00e4rkupper, exempelvis Omar Torrijos regim i Panama (1968-1981) och general Juan Velasco Alvarados i Peru (1968-1975). Kuba har de senaste \u00e5ren b\u00f6rjat ta sig ur den isolering som orsakats av 40 \u00e5r av USA-sanktioner bland annat tack vare n\u00e4ra samarbete med v\u00e4nsterregeringarna i Venezuela och Bolivia. Kuba har \u00e4ven st\u00e4rkt sina band till de mer moderata v\u00e4nsterregeringarna i Argentina, Braslien och Uruguay. Venezuelansk olja har givit Kubas ekonomi ett v\u00e4lbeh\u00f6vligt tillskott och de senaste \u00e5ren har landet skickat tusentals l\u00e4kare till andra l\u00e4nder. Ungef\u00e4r 20 000 kubanska l\u00e4kare uppges arbeta bara i Venezuela.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Rio de Janeiro, 060816 (IPS) – N\u00e4r de flesta socialistiska flaggor har halats fr\u00e5n v\u00e4rldsscenen och den kubanske presidenten Fidel Castro har stigit \u00e5t sidan, \u00e5tminstone tillf\u00e4lligt, \u00e4r anti-imperialistiska k\u00e4nslor troligen det som kommer att vara den kubanska regimens fr\u00e4msta… Continue Reading